Ung och dum?

201120102010 - hahahhaha. Vad ska man säga..2009 (?)Kommer ni ihåg när man smsade alla på sin kontaktlista för att se vem som sålde bäst, billigaste vodka och framförallt vart kunde man få tag i det fortast? Ibland var man ute i himla god tid och andra helger hade man panik, och behövde få tag i alkohol på en timme.. Eller när man äntligen hade någon som kunde köpa ut precis det man ville ha från systemet? Vips så surfade man in på systembolagets hemsida och kunde faktiskt välja vad man ville ha, men det skulle vara billigt och högsta möjliga alkoholhalt. ​När jag satt på bussen igår, vid 23 tiden så kom det på en grupp tjejer och killar i 15-17 års ålder som skulle på fest. Ingen tvivel då det bars på ryggsäckar/stora handväskor som klirrade en hel del. Tjejerna var fixade upp till tänderna och att dom druckit alkohol märktes på långa vägar. Jag minns verkligen den där tiden, även om jag missat många såna där stunder så minns jag så väl dom där kvällarna när jag var med.. Dom tunga väskorna, alla förberedelser, klädproblemen och skvallrandet om vilka som skulle vara där och vem man hoppades skulle vara där.​Om det är någonting jag FÖRALLTID kommer vara så fruktansvärt tacksam för, så är det att även om jag isolerade mig, var sjukskriven och bad många av mina vänner dra åt helvete så har jag ALDRIG känt mig utanför. Jag har blivit välkomnad med öppna armar varje gång jag orkat dyka upp, som om jag aldrig hade varit borta.. Inte många som har såna vänner, som stått ut så länge och som ställt upp så fort jag släppt in dom. Den kämparglöden jag fick efter en kväll med mina tjejer gav mig mer än dom kan förstå. När jag väl tagit mig dit efter många om och men så ångrade jag mig aldrig, några timmar med dom var obeskrivligt och jag kunde leva på den fikan, den kvällen i en månad. Enligt dom så är det nu i efterhand en ren "självklarhet" att dom stannade kvar och tog emot mig precis som vanligt men jag hade tur, och framförallt jag HAR tur att ha fått så fruktansvärt fina vänner..​Nu sväva jag iväg igen..Ibland vill jag spola tillbaka till den där tiden då man taggade efter en fest i flera månader innan, när man bara körde på och inte tänkte så mkt. När man helt enkelt var ung och dum men ändå hade så jävla kul. När man hånglade med fel personer, när man ringde sina föräldrar och låtsades att man hade film kväll men det hördes tio gånger om att man var svin packad hur mkt man än ansträngde sig.. Roligaste var ju att man var helt övertygad om att dom gick på det.. För att inte glömma alla fyllesms.. Som man dagen efter inte fattade ett skit av, inte en enda bokstav var på rätt ställe..​Missförstå mig rätt nu, jag saknar inte att supa hejvilt, kräkas och ha minnesluckor utan jag saknar upprymdheten, det som var så spännande och exalterande med att bli berusad och garva ihjäl sig, att göra knäppa saker och hamna i fel famn. Man var så oskyldig, så liten och ovetande. Och en lyckad hemma fest och en lyckad kväll var som att vinna på lotto, det viktigaste som fanns.. Man var så osäker på sig själv, så beroende av andras åsikter och man var ju bara allmänt lost men trodde man visste ALLT om livet, man kände sig ju verkligen vuxen. Så fel man hade nu när man ser tillbaka.Nej, hade jag haft möjligheten hade jag velat uppleva en sån där lyckad hemmafest en gång till när man var 15/16 år, då man fortfarande tyckte alkohol och festande var spännande och pirrigt. Känner ni också såhär ibland?