mot Stockholms centrum för ätstörningar

God morgon på er! Om två timmar ska jag tillbaka till en av de ställena som jag ansåg var det värsta stället på jorden för sju år sedan. Jag ska sätta min fot på SCÄ igen, gå i deras trappor som jag sällan fick, det var alltid den förbannade hissen som gällde, det kommer vara konstigt att gå dit utan att vara tvingad och att gå dit som frisk. Jag ska följa med dit som stöd till en vän som äntligen lyssnade på mitt tjat, jag vet inte hur länge jag tjatat på henne att söka vård men det har äntligen lönat sig och det minsta jag kan göra är att finnas vid hennes sida på första mötet. Att söka hjälp och gå på första mötet är fruktansvärt läskigt, det känns som att slänga sig ut från ett höghus och bara vänta på att träffa marken. Man erkänner helt plötsligt att man behöver hjälp, att man är sjuk och nu ska man lägga över ansvar på folk man inte känner. Man ska börja förändra ens levnadssätt som övergått till en slags snuttefilt och det är bland det svåraste man kan göra, bryta vanor, kriga mot ett beroende som är lika starkt som vanliga droger. Jag är så fruktansvärt glad över att jag redan gått igenom den resan, att jag har det bakom mig, för att genomgå en behandling och i detta fall en behandling mot ätstörningar är bland det jobbigaste man kan göra i mina ögon men varje resa är tuff och det är det som gör den effektiv och för att inte glömma hur värt det kommer vara. Man måste börja någonstans och detta är de första stegen på hennes resa. Helvete så fint det kommer vara när hon tar dom aldrig sista.