hipp som happ

Jag vet inte hur jag ska reagera, jag blir så frustrerad och arg många gånger, för jag får gång på gång bevisat för mig hur fruktansvärt många därute som mår dåligt samtidigt som jag är glad över att kunna hjälpa till. Även om det resulterar i ett enda mail där någon får skriva av sig eller om det blir över ett års mailande fram och tillbaka så vill jag göra allt för att få personen kämpa en timma till, en vecka till.. 2012 blev jag friskförklarad och än idag, fyra år senare så kontaktar i snitt en ny person mig varje vecka. Fatta hur mycket människor det är, även om det är betydligt lugnare på min mail idag så är det alldeles för många.. Vill inte ens tänka på hur många som hade sökt stöd om jag fortfarande "promotades" som mentor på nätet och ifall jag fortfarande hade haft en stor blogg. Vart är vägen på väg? Blir typ förbannad över att folk måste kontakta mig (förstå mig rätt) för vi som väljer att hjälpa andra helt på eget bevåg vi ska inte behöva finnas, det ska finnas lätt tillgänglig hjälp och stöd för det som behöver. Om ni förstår hur jag menar.Klarar många människor privat av att hjälpa och finnas så ska fan psykiatrin, stadsdelsförvaltningen osv också klara av det. Det är inte rockat science. Jag får typ kalla kårar bara jag funderar över att Sveriges sjukvård överlag är så högt rankat, vi har en av de bästa sjukvårdssystemen och resultaten i världen. Hur i helskotta går det för dom stackarna i Afrika som mår dåligt? Vill knappt tänka på det, här trillar man mellan stolarna på psykiatrin var och varannan vecka.. Anledning till att jag funderar på det här är för att jag nyss varit och träffat en "gammal" mail tjej , som blivit friskförklarad och lever som vem som helst idag med plugg, egen lägenhet och pojkvän (SÅ JÄVLA STOLT ÖVER DIG!) men nu på em blir det kontraster deluxe för jag ska även iväg och träffa en "ny" tjej och besöka henne på en avdelning här i Stockholm. Men en vacker dag kommer även hon vara den gamla tjejen, som jag går och lunchar med och pratar om hur allt var då, då kommer vi blicka tillbaka och skaka på huvudet och försöka förstå hur borta man var, hur sjukt det är att ens tänka på att det där var hon, det var faktiskt hon som levde sitt liv inifrån en sluten avdelning där dörrar och fönster var låsta.. Jag längtar tills den dagen.Vet inte hur många gånger jag suttit med telefonen i handen och öppnar mailen och läser mail som fått mig att gråta av glädje, dom där mailen där det står att dom är utskrivna, att alla mediciner är borttagna och tillslut, "jag har blivit friskförklarad".. INGET slår den känslan. Så jävla underbart att det inte ens går att försöka beskriva.För att runda av med något mindre allvarligt så vill jag dela med mig av...Dagens tips (!): Våga använda grönt i dina smoothies! En näve spenat gör faktiskt inte stor skillnad smakmässigt (vilket är det som skrämmer många) speciellt inte om du även har banan i men den tillför desto mer för din kropp. En bomb av vitaminer och nyttigheter. Gjorde denna smoothie till D i gårkväll2 dl vatten, en hel banan, en msk spirulina, en näve spenat, riven ingefära och frysta bär.Testa!