Galet mycket svammel

Jag hatar deppiga bloggar, det finns nog inge värre än bekräftelsesökande depp bloggar så jag har så svårt att blogga när jag är nere. Jag kan absolut skriva två/tre mindre glada inlägg på två veckors tid men jag känner att jag gjort det nu så jag vill skriva något vanligt/vardags inlägg men jag orkar inte fejka något, skriva hur dagen varit men utesluta en stor del av den bara för att visa upp en bättre sida. Just nu händer det så mycket mindre roliga saker i mitt liv, ska man dela med sig, ska man säga "hej jag kommer tillbaka om en vecka då det kanske lugnat ner sig?", jag vet inte. Var ligger balansen? Men idag måste jag skriva, sen vet jag inte om jag imorgon dyker upp som ingenting eller om jag är tyst några dagar för att komma tillbaka som den vanliga Johanna. Vi åkte till sjukhuset idag, operationen var nämligen i måndags. Vi vet inte mycket ännu, tillsynes så verkar allt gått bra men vi vet fortfarande inte om det är en godartad eller elakartad tumör, om den spridit sig och fler hjärn röntgen har inte gjorts för att se om ALLT verkligen tagits bort. Det kommer göras efter helgen. Det är så svårt att hålla masken, jag blir rädd, dom gångerna jag varit bekant med cancer har det enbart inneburit en sak för mig, och det är död. Alla närstående jag haft som fått cancer har gått bort, så att se henne liggandes där efter en omfattande hjärnoperation, med delar av håret bort rakat ger mig kalla kårar. Så henne sådär, utlämnad, osminkad, skör, ger mig panik. Den så annars sprudlande, pratglada personen. Den äldsta tjejen var så avvaktande idag, jag tror hon blev rädd, rädd för att se hur mamma såg ut nu, en sju åring ska inte behöva se detta, hon förstår så mycket mer än vad vi tror... det blev så tydligt när hon frågade mig rakt ut om hennes mamma skulle dö. Sen låg hon bara där i mitt knä i en halv timme, små grät, helt stilla. Hon hade tidigare inte ställt några frågor alls så det visade tydligt att hon måste tänkt och tänkt och tänkt i tystnad. Vad svarar man på det? När man faktiskt inte har någon aning, ljuger man då? Är man ärlig mot en sju åring? Säger att man i nuläget inte har någon som helst aning. Det kan vara helt lugnt, att det bara är en operation, återhämtning och sedan är allt som vanligt om den är godartad. Eller säger man att detta kan vara startskottet på månader av cellgifter och strålning som ändå kan leda precis just dit. I att hon dör. Jag får alltid höra att jag inte är känslig som person, jag gråter inte i onödan och utåt sett är jag "hård", jag vet inte om jag håller med. Jag vet inte om jag överreagerar som blir så involverad och berörd i detta fall, men jag har ju kommit så nära dom, varit med dom minst 3 dagar i veckan, i 15 månader. Dom kallar mig storasyster. Det är ju som en alldeles egen bonusfamilj. Jag höll på att börja gråta tusen gånger inne på hennes rum, hon grät, minstingen grät men äldsta satt där i mitt knä, sa inte så mycket. Det var en tuff eftermiddag, jag känner mig så jäkla proppad med känslor men nu när jag faktiskt har all chans att gråta så är det typ öken i mina tårkanaler. Lägligt. Nu är det bara att fortsätta hålla tummarna. Tagen av mig, kungsträdgården 2016.