Finns ingen vettig rubrik till detta.

Jag har försökt förbereda mig på det värsta, vi visste ju att något var fel men inte vad. Men nu vet vi att vare sig den är godartad eller ej så har hon en hjärntumör. Jag försökte så innerligt vara stark när hon berättade men det gick inte, jag brast ut i gråt så fort hon sa det. Jag vet hur sjukt det egentligen är när man tänker "vem som helst förutom hon". Ingen är värd cancer, men varför ska en sån underbar människa, en fantastisk mamma, kollega, person överhuvudtaget som aldrig gjort någon något ont, som ser det bästa i ALLA människor hon stöter på.. få ett sånt härnt besked? Jag vet inte hur jag ska bete mig, hur hon vill att jag ska reagera och agera i fortsättningen, vet att hon avskyr "tycka synd om mig" stämpeln men hur ska man kunna koppla bort detta, jag kan inte bete mig lika lättsamt som för två månader sen och allt gör så ont. Jag blir så arg på hur orättvist livet är, jag får panik över barnen, hur ska jag kunna skydda dom? Hur ska livet kunna fortsätta som vanligt när mamma inte kommer vara lika närvarande? Allt i även deras liv kommer vändas upp och ner, vill inte ens tänka på hur alla tankarna kommer gå i deras huvud när dom får veta att mamma har cancer, en situation jag aldrig kommer kunna sätt mig in i. Jag ska göra allt i min makt för att varje dag få dom skratta och le, allt för att dom ska få vara barn så länge det går.​Jag önskar så innerligt att en borttappad napp fortfarande skulle vara det värsta som kan hända i deras värld..