ett öppet inlägg.

Jag vet inte vad det varit med mig idag. Jag är inte personen som gråter hur lätt som helst, jag biter ihop, jag tar ut det på något annat, genom att skriva, träna, tänka om, grubbla, rita. Idag var det som om någon öppnade kranen och jag har gråtit från och till genom hela dagen. När jag kom in till min överläkare idag med min lilla låda, den skokartong som jag klädde med rosa blommigt papper när jag var liten.. så satt jag där i stolen med knäna upp till hakan och grät non stop, jag kunde knappt prata, så fort jag lugnat mig så kikade jag på ett annat brev, en annan lapp och hyperventileringen var igång. Hur kan dom där lapparna/breven som JAG skrivit till en annan person göra så så ont? Jag tror det var vetskapen att jag vet att hon knappt läst dom själv. Vissa brev läste hon men behöll aldrig, "det gjorde för ont Johanna", så många brev gömde M för att jag inte skulle se att hon inte ville läsa dom, dom jag skrivit och ritat på, som jag så varsamt ritade på kuvertet.. Man ser tids bandet, hur lapparna såg ut och hur jag skriver längre och längre och mer öppet. Då hade jag allt mer fått reda på hur verkligheten faktiskt såg ut och det var inte längre lögner som haglade över mitt huvud i ett försök att skydda mig. Jag har aldrig bearbetat allt såhär "länge", det är fyra veckor in men så långt har vi aldrig ens kommit utan jag har kollapsat och psykologer valt att avbryta utan att jag haft något att säga till om.Att jag fortfarande är med i leken och att jag har inte krupit tillbaka och skjutit på det gör mig så fruktansvärt stolt över mig själv. I slutändan tror jag att det kommer vara värt alla mardrömmar, tårar och ångestattacker, det är i varje fall det enda som motiverar mig till att fortsätta. Men jag måste göra det här nu, tiden kommer inte läka alla sår så länge jag inte försöker plåstra om dom.trött tjej