ännu ett inlägg ingen kommer förstå

Alltså alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud sedan fem veckor tillbaka gör mig fan knäpp, jag blir tokig. Ena sekunden går jag runt och tänker "Men gud det är ingen big deal, livet rullar på, ja det är piss jobbigt men vad fan". Nästa sekund vill jag lägga mig i sängen och bara skrika rakt ut och det känns som att bestiga Mount Everest bara att leva med min hjärna, att det är terapi i sig 24 timmar om dygnet bara för att man öppnat den där lilla fitt lådan inom sig som man verkligen limmat med Karlsson klister, borrat och spikat igen. "Jag önskar jag kunde lägga locket på, lämna allt här hos dig tills nästa vecka." är det jag känner varenda gång jag stänger dörren efter mig och går genom korridoren och lämnar psykiatrin bakom mig. Det är läskigt för att jag känner så mycket olika känslor kring allting, jag visste att jag skulle känna 75% av dom känslorna jag gör även om jag inte trodde att det skulle bli så starkt men dom där andra 25%. Jag är arg. Jag är så förbannat jävla arg och det skrämmer mig. Är jag arg på fel person, men "Ingen bestämmer om dina känslor är rätt eller fel". Känslorna är lite likt hur det var när man tillfrisknade från sin ätstörning när man var så himla schizofren. På fem minuter har man hunnit ändra sig si sådär fyrtioelva gånger om man vill bli frisk eller inte, om man ska kämpa eller inte, om man är fetast i hela världen eller om man är lite väl benig, om alla ljuger för en eller om man kanske är sjuk och ser fel osv. Typ så. Totalt kaos. Så nu ska jag fortsätta grubbla om jag är en jävla bitch mot honom eller om jag är arg med all rätt, om jag tar avstånd för att jag äntligen kan se hur fel prioriteringar han gjort, hur lite han har funnits där när det enda vi behövde var att ha varandra.