Sluta upp me detta velande johanna

Jag är den mest veligaste, osäkraste och ångestfyllda människa jag känner. Min hjärna har verkligen gått på högvarv sen det blev klart att jag ska flytta och jobba i Ramundberget i vinter. Ena sekunden vill jag ringa och ställa in allt, andra sekunden känner jag "jäsiken detta kommer bli kul!!!! jag älskar att vara i fjällen och jag älskar att åka skidor, klart jag kmr trivas", tredje sekunden får jag ångest å ba "nä kmr inte klara det här" och fjärde sekunden så lägger jag mig bävande i sängen under täcket. Vad är jag så rädd för egentligen? Kan jag inte bara ge det här en chans? Varför ska jag ta ut i förskott att jag inte kommer trivas när jag inte prövat? Från och med nu har jag bestämt mig att säga upp dessa nedbrytande tankar och sluta oroa mig i förtid. Jag kan inte säga att det är farligt att rida på en ko förrän jag prövat.      Ibland vill man ba va såhär liten ändå å hänga runt pappas hals å inte bekymra sig så grönjävligt