Hjälp!

Efter en tidig morgon/ sen kväll var jag riktigt trött när jag vaknade halv elva för att kravla ut och ur sängen och fråga om check ut tiden (mesta dels för att försöka skjuta på den, man måste vara smart). För att inte verka för uppenbar satt jag där och snackade med Bolt (jobbar på hostelet) och någon annan random  så satte jag mig och snackade lite innan jag smög in check outen i samtalet. Heltplötsligt finner jag mig själv, fortfarande i pjamas klockan elva på morgonen med en extra stark vodka redbull i handen. Motivation? Tydligen är baksmälla den bästa ursäkten att få dricka mer. Inget motto vi för övrigt lever efter men full mon party krävde en ovanlig avslut tyckte jag. Olivia vaknade iallafall av att jag pratade onödigt högt (enligt henne skrek jag).. Vad kan jag säga? Något var väldigt väldigt roligt. Några timmar efter full moon... Efter några timmars till söm drog vi iväg vid fyra mot färjan. Vi stod där på piren och väntade och vi tänkte, usch det kommer börja regna, hoppas att vi hinner in i båten först! Precis när det blev dags att boarda började det regna och himlen var alldeles grå.  När vi kom ut en bit på vattnet började det guppa sådär så det ticklas i magen. Först var det lite wiiii och sen lite woo. Men desto längre ut på vattnet vi kommer desto mindre wiiii och desto mindre woo blir det. Folk börjar spy runt omkring oss (en kille ramlar över en kille som spyr) och personalen är fullt syselsatt med att dela ut och plocka bort spypåsar. Nu börjar det bli lite obehagligt. En man i overåll (som jobbar där) står mitt i rummet och lutar sig mot en pelare ytters missnöjd och någonstans tycker jag att jag hör ett varningsjud. Utanför dom svart tonade fönstrerna ser jag något vitt som flashar förbi fönstret, kan det vara vågor så högt upp? Är det möjligt? Personalen börjar plocka bort cafeet och korgar så det inte ska flyga iväg. Några skriker när vi flyger ner för en hög våg. Båten gungar fram och tillbaka, höger och vänster och ibland lyfter hjärtat några centimeter när vi landar på vattenytan igen efter en extra hög våg. Vi inser att det bara finns en enda utgång och den är längst bak en bit bort från oss och vi lämnar alla våra saker, mobiler pass och väskar och i princip kastar oss själva längre bak i båten för att inte ramla. Vi försöker ta fram våra flytvästar som sitter fast under sätena, iprincip omöjliga att få ut i panik under nät och hakar, med ena handen kramar vi om sätet och med den andra håller vi i varandra så hårt att handen domnar bort. Snälla låt oss komma fram, snälla låt oss komma fram, snälla låt oss komma fram! Skåpen på båten skakas öppna, om det nu skulle vara möjligt så skakar båten mer och mer och vi rycker tag i en personal och frågar hur lång tid det är kvar. 30 minuter...  Hur fan ska vi klara 30 minuter? Paniken är ett faktum och jag vet inte hur jag ska beskriva räddslan och kännslan på den där båten. Jag blir iprincip aldrig rädd på flyg eller vietnamesiska rallybussar men jag har aldrig någonsin varit så rädd i mitt liv. Tittslut har någon vänligheten att tala om för oss att det är tio minuter kvar.  Dom absolut längsta 10 minuterna du kan tänka dig. När båten äntligen saktar in och stänger av motorn tror vi knappt att det är sant?! Vi klarade oss!  När vi sedan mötte upp med Cloe och Em på piren utan för båten var dom precis lika chockade och skräckskagna som vi var.  På taxin påväg till hostelet satt vi och skrattade hysteriskt över vår hemska upplevelse. Snacka om att få ut spänningarna. Vi firade att vi överlevde med extra god och dyr middag!  /J