ONE TWO THREE

Vill va lika glad nu som jag var i det ögonblicket bilderna togs, vill ha mungiporna mot öronen som jag hade då, trots att det regnade, vill sitta på en pakethållare genom regnet och sjunga högt och korsa vägen utan att kolla om det kommer någon bil för att utmana ödet med Homie, precis som jag gjorde då. Men istället känner jag mig ganska trasig och sönderriven, på alla sätt och vis, överallt. Kaos. Att en människa kan va så feg och osäker.