Inte kommer det bli som förr

" Sitter och kollar bland bilder och alla minnen kommer upp. Om jag kunde spola tillbaka tiden ibland för en dag. Känna just de speciella skratten och känslan i hela kroppen. När man levde spontant. Inte kommer det bli som förr, men jag är säker på att jag ska göra så mycket mer och göra så många mer minnen att en dag sitta och titta tillbaka på det. "Men än idag sitter tunga stenar kvar och jag tror aldrig att jag kommer komma ifrån dem, utan lära mig att leva med dem. Hantera det. Jag har svårt att ta in allt som har förändrats, tänk de man hade vid sin sida då inte är vid ens sida för fem öre idag.  Att alltid ha en klump i magen och känna att man bara vill dra täcket över huvudet och glömma. Att man kan ha förlorat så mycket för att man faktiskt tänkte på sig själv, försökte få sig själv hel efter ett krig i hela kroppen. Att jag tänkte på mig själv för en gångs skull, att alltid ha tänkt på andra, nästan slitit mig i stycken för andra. Att känna hur andra suger ur en all energi och man hittar inte sig själv. Jag har bland annat ringt min mamma med panikfylld röst och tårar som spruta med orden " Jag har ingen ".  Och det är inte första gången. och då kanske många tänker nu " men vafan hon har kille ju osv osv ". Ja jag har kille och jag älskar honom och tacksam för honom och allt han gör, det 'är bland annat han som har hållit om mig hårt när det har känts som om min bröstkorg ska spricka. Men jag menar de som jag har haft väldigt väldigt närma och sen försvunnit. Jag kan faktiskt inte sätta ord på hur jag känner eller menar utan det känns tomt. Har än idag inte hittat mig själv, jag har ingen aning vad jag vill med mitt liv. Vad jag ska göra eller vad.  Och antar det tar tid att hitta sig själv, kanske inte som 21 åring ska man veta vad man vill med livet. Men ibland drömmer jag bort  i min egna värld, där allt var som det ska. Allt går som det ska. Just nu känns det som om jag står på samma fotspår och trampar, jag vill komma vidare. Jag vill lyckas, jag vill va den folk tänker " hon är en sån bra person och duktig. Glad och positiv." och det jag försöker, jag känner även nu själv att jag börjar bli den positiva och vill göra så mycket. Men får man inget tillbaka så tappar man det liksom. Och jag tror det är vanligt att man känner sig lost, man vet inte vad man vill. Man tänker tillbaka och man saknar. Tror inte det är något man ska känns sig stressad över utan mer faktiskt sätta sig ner och ta djupa andetag och lyssna på sin kropp och sitt hjärta.  Prova sig fram och våga försöka, våga ta risker och våga göra något nytt ur sin vardag. Ge respekt, kärlek och våga erkänna sina brister och gå vidare. Våga visa sina känslor och öppna sig. Stanna inte kvar på samma plats om du inte får något utav det. Häng inte upp dig. Peace /Jasmin