Magasin
Slumpa blogg
Topplista

Vanliga frågor
Kontakta oss
Annonsera

Logga inStarta ny blogg
Logga inStarta ny blogg
  • Magasin
  • Topplista
  • Annonsera
  • Info
    • Vanliga frågor
    • Kontakta oss
    • Annonsera
    • Sekretessinställningar
    • Devote på Instagram
    • Devote på Facebook
  • Starta blogg
  • Logga in
Isabelle Bergdahl
  • Isabelle Bergdahl
  • Kategorier
    • Hälsa
    • Vardagslivet
    • Visa alla kategorier
  • Instagram
  • Om mig

Stress och Ångest.

Hur mycket klarar en människa verkligen av?Jag är 16 år. En tonåring med så mycket ångest och stress inom sig, så att ibland vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag bryter ihop med jämna mellanrum. Jag får extrema panikattacker, och jag vill ibland bara stänga ute omvärlden och låsa in mig själv i mitt rum. Ibland vill jag bara vara ifred. Jag vill inte behöva tänka på skolan, på familjen, på allt som skapar problem, drama och tårar. Allt är inte alltid bra, jag förstår det. Men hur kan allting alltid kännas så dåligt? Så fort något är det minsta lilla bra, så händer det värsta. Så fort jag mår lite bra, så faller allt ihop igen och jag mår som sämst. Är det meningen att jag alltid ska gå runt med ett stort tryck i bröstet? är det meningen att det ska vara såhär? Känner alla såhär? Jag tänker så mycket. Jag vet om att jag går runt och mår så himla psykiskt dåligt hela tiden, och jag vet även att det finns så många andra som mår precis lika dåligt. Men vad jag inte riktigt förstår är hur folk inte bryr sig...eller det kanske de gör, men hur skulle de kunna hjälpa? Det är ingen annans fel att jag mår såhär, eller att någon annan mår såhär. Det är nog många som önskar att de kunde hjälpa, att de hade makten att förändra. Så vem är jag och säga att ingen bryr sig? Jag har försökt att skaffa hjälp för min psykiska ohälsa, men tekniken att bryta ned någon för att sedan försöka bygga upp personen igen är inte en metod jag föredrar. Jag är en fundersam tonåring, jag har mycket tankar, och många minnen är nog grunden till min psykiska ohälsa. Jag tycker inte om att tänka så mycket, och jag är inte säkrskilt glad för att prata om vad som har hänt och varför det hände. Men lösningen är aldrig att hålla saker inom sig, så vad ska jag göra?Jag vill bara komma bort från allt och ha det bra. Jag vill inte oroa mig för andra, och inte heller mig själv. Jag vill bara ha det bra. Jag vill slappna av och inte ha all den här inre stressen. Men vad ska man göra, det är väl bara en del av livet och en del av att vara tonåring. 

Föregående inlägg

Lite terapi

Nästa inlägg

Att tänka på sig själv.

Till bloggens startsida

Isabelle Bergdahl