NÄR HEMLÄNGTAN SMYGER SIG PÅ OCH INGENTING KÄNNS RIKTIGT BRA

Har kommit in i en sådan här värdelös tid igen där saker och ting inte känns riktigt bra. Där jag har hemlängtan utav fan och vet inte om jag vill bo kvar i Karlstad eller inte. Nu vet jag att det bara är någonting som jag känner för tillfället då jag är nere och har hemlängtan. Annars så älskar jag mitt nya hem och mina nya vänner här. Men för tillfället så vill jag packa mina saker och åka hem till mamma. Jag har en tendens att hamna i sådana perioder ibland. Vet inte varför. Men ibland får jag en stor saknad inom mig så jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till. Brukar oftast lägga mig och sova och sen när jag vaknar så är det bra igen. Men nu saknar jag Leksand så himla himla mycket så jag ligger och stirrar på min tavla jag fick av mamma (en jättefin tavla med en dalahäst på). Då känner jag mig lite hemma. Har kommit fram till att flytta hemifrån var inte bara lycka och glädje, utan även en liten sorg i det hela.  Va väl mest det jag ville säga. Att ingenting är som hemma och att man för tillfället hamnat i en februari "depression".