Min historia med ätstörningar

Jag har försökt blogga men slutar alltid med tomma rader. Ibland tar monstret i mig över och orden kommer inte ut trots att jag egentligen skriker inombords. Det hör till den sjukdom jag har och känns skönt att inse det då jag tidigare inte ens kunde säga det. För er som inte vet vad än ätstörning innebär tänkte jag kortfattat berätta vad som den drabbande kämpar med dagligen. Låg självkänsla, höga krav, prestations ångest och en konstans röst som hackar på en så fort det är dags att äta. Jag har haft ätstörningar i många år, fått hjälp men den kom tillbaka. Först hade jag anorexia, därefter övergick den till hetsätning vilket nog var värst för mig, inte direkt speciellt fräscht och man känner sig väldigt äcklig..Nu har jag slutat hetsäta men min anorexia är ett faktum. Har även haft  ortorexi vilket innebär att man tränar för att inte bli ”tjock”. Att leva med en ätstörning gör det väldigt svårt att undvika att bli begränsad och missa så mycket saker som livet har att erbjuda då man är konstans fokuserad på vad, hur och när man äter. Jag var med om en nära döden upplevelse sista dagen under semestern i Egypten, fick dropp, kräktes, hade lågt blodtryck och hög puls, var kall som is och helt medvetslös. Hamnade på sjukhus i Egypten och kunde ha dött i ambulansen. Denna när döden upplevelse blev än wake up call för mig och insåg att jag inte kan fortsätta leva så här. Hela mitt liv gick ut på att träna, äta kalorisnålt och visste inte ens om hur sjuk jag var då monstret i mig hade totalt kontroll över mig, levde med rädslor, självhat och kände mig så värdelös då att gå upp på morgonen nästan var omöjligt pga att jag var så slutkörd. Gick 15km om dagen, åt bara nattid, power yogade tre timmar  om dagen, så hela dagen gick ut på att bränna kalorier  så jag förmådde mig att äta min gröt och 3kg äpplen på natten. Undvek alla former av fetter och protein. Doktorn på sjukhuset konstaterade att jag var uttorkad, hade brist på  salt, mina blodplättar i magen var låga och protein brist. Han beordrade mig att jag måste börja att regelbundet igen och gav mig en chokladkaka att ha med på hemresan. 😉 Så det var väl inte så svårt Isabella ?! Jag vill dela med mig av det för att påminna mig själv om sanningen när dagar som idag kommer och rösterna i huvudet gör det som gott att tro något än att fetter mm gör mig tjock och att jag är undernärd är ett påhitt alla i min omgivning bara hittar på. Jag delar också med mig för att förhoppningsvis kunna ge andra med ätstörningar förståelsen hur illa det kan gå om man inte tar sin sjukdom på allvar och hur tråkigt livet blir när man låter det gå så långt så att man tappar all kontakt med sina vänner och familj. Men också ge hopp om att det går att bli frisk, det hoppas jag iaf bara man är modig, vågar fråga om hjälp och bestämmer sig och säger till sig själv ”nu fan får det vara nog, jag är värd att leva fullt ut, utan att känna ångest så fort någon nämner ordet mat”Grejen är så att jag har varit frisk och minns att jag kände mig betydligt smalare, vackrare, självsäkrare i mig själv och min kropp än vad jag gör nu. Det går, det är tufft men inget är omöjligt<3Livet är vackert bara man ser med dom rätta ögonen. Fortsätt kämpa det blir bättre <3