Klapp på axeln.

Här har ni Lovisa för 6 år sedan. En Lovisa som kanske på utsidan såg ut att må hur bra som helst men som i själva verket mådde precis motsatsen till allt som hade ordet bra med sig. Hon levde i en bubbla av depression och befann sig antingen hemma ensam, i sitt barndomshem eller på gymmet. Umgicks helst inte med någon, åt i stort sett inget och glädje, tillit och lycka var som bortblåst. Tänk om hon bara visste att om ca. 4 år skulle hon sitta och skriva detta blogginlägg samtidigt som hon viker sin älskade sambos kalsonger, varit på gymmet och tränat för att hon mår bra utav det för att sen gå och äta sitt första av 3 stora mål på dagen hos sina favoriter. Kunna säga att hon mycket snart har jobbat sig upp till den vikt som enligt läkaren är normalt för henne och samtidigt kunna skratta och vara lycklig varje dag..då skulle hon nog inte tro en sekund på att det var sant. Visst jag kämpar på vidare med annat, har inte kommit i mål ännu men med detta ville jag ändå bara klappa mig själv lite på axeln, för det är inte ofta (än idag) som jag faktiskt är lite stolt över mig själv som idag..och så vill jag såklart önska er en fin krispig och solig dag!