Det gör så ont.

Den dagen jag aldrig ville skulle komma men som jag så mycket väl visste om skulle komma en dag kom igår. Den kom bara alldeles för fort, utan förvarning från ingenstans och alldeles för tidigt. Vår finaste och älskade Juni fick somna in. Hon som har åkt på det ena efter det andra, opererats tre gånger och ändå fått leva med en obotlig ledsjukdom, fått sprutor mot smärtan i flera år har ändå alltid varit så glad och kärleksfull sen dag ett. Mot allt och alla. Denna gång var det en livmodersinflammation hon åkte på, hon ville inte gå upp från soffan igår morse..jag frågade vart hon hade ont samtidigt som jag klappade henne och pussade henne på pannan men hon bara låg där och tittade på mig med sina fina bruna ögon sådär som bara hon kunde göra, försökte säga mig nåt, om dom ändå bara kunde prata. Mamma och pappa åkte in direkt och efter en kort stund tog de beslutet, ett beslut som man kan vända och vrida på, älta och repetera hur många gånger som helst i huvudet på om det verkligen var rätt beslut men med tanke på veterinärens ord om att Junis ben inte såg bra ut och att hon redan levde på övertid så var det här det som var mer ett liv för henne. Hon har gett mig så mycket, långt ifrån vad jag trodde att en hund kunde ge en människa. Det är verkligen när man blir matte som man först förstår det har jag på dessa fyra och ett halvt år insett. Men nu har hon inte ont längre men all smärta gånger säkert tusen har vi andra istället nu efter saknaden. Jag/vi grät hela dagen igår, har inte kunnat sova inatt och när jag skriver det här så gör det ont i hela mig. Det är så tomt. Lillmatte älskar dig Juni, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Ät all ost som finns och spring sådär fort på de gröna fälten uppe i hundhimlen nu tills vi ses igen älskling.❤️