DÅ…NU.

En bild jag tog för 8 år sen. En Lovisa som hade ett hjärta krossat i miljontals bitar. En Lovisa som hade lämnat sin kropp, sitt huvud, sina vänner. Förlorat glädjen och tilliten. En Lovisa som försvann både kroppsligt och psykiskt. En Lovisa som försökte men inte orkade. Jag hade velat vara den där lilla flugan som precis när detta foto togs hade suttit där på axeln och viskat i örat att -Allt kommer all bli så, så bra! Jag ångrar så mycket av den tiden men samtidigt hade inget utav det livet jag är i idag troligen blivit som det blivit om jag inte hade varit där då. Jag hade troligen inte mött världens tryggaste, bästa och finaste person som jag har i mitt liv nu, då. Jag tackar inte för den tiden men jag tackar för vad livet gett mig på vägen därifrån. Lyckligare har jag aldrig varit än vad jag är nu! ❤️