Sprid lite kärlek, för fan!

Det finns mycket som gör en frustrerad och besviken här i världen. Det finns mycket som borde vara helt tvärtemot vad det är idag. Det finns saker som absolut inte borde vara tabubelagda, och andra saker som verkligen borde vara det. Jag hatar att vara ensam. Oftast. Det betyder inte att jag avskyr att vara själv - många gånger är jag mer än nöjd med bara mig själv som sällskap. Men ibland kan jag känna ett sådant kolossalt behov av någon. Ibland kan det vara en vän, eller flera. Att snacka med några riktigt bra personer in på småtimmarna, att inte skämmas en enda millimeter och att brutalt ärligt säga precis det som man varit rädd för att råka tänka på de senaste veckorna. Ibland kan det vara familj. Trygghet och villkorslös kärlek. De som älskar mig för att de inte har något val, för att det var just jag som de råkade skapa en gång i tiden. De som rent fysiskt är mig. Ni vet, sperman och ägget och allt det där. Kromosomer som replikeras och separeras och blandas med andra kromosomer, som helt slumpmässigt skapar den individ som råkar bli jag. Allt det där. Science. Och ibland. Ibland är det all den där kärleken som en aldrig kan få som är ensamheten. En har liksom skapat en bubbla och tänker att en ska fylla den med just den där personen, och när man inser att bubblan fortfarande omsluter en som ett fängelse, men ekar tom, det är då utrymmet i bubblan blir till ensamhet. Den visar sig som en gas, fast den känns som en tjock, trögflytande tjära som fyller varje nanometer av utrymmet runt dig, tränger in dig i ett hörn (för det här är en fyrkantig bubbla) och får dig att vilja skrika. Det är därför man kan känna sig helt ensam, trots allt folk som kryllar runt en under bögringen på T-centralen. Du är avgränsad från dem av din kärlek.   Den stora frågan i allt det här är varför? Varför i hela helvete låter vi oss själva känna såhär? Det låter ju för fan hemskt!? Jo. Det ska jag berätta för er mina kära vänner. För trots att ensamheten är läskig, och fruktansvärd att stå ut med, är vi ännu räddare för den ensamhet som skulle följa om personen i fråga inte vill vara med i din bubbla. Eller om den personen inte har någon bubbla för dig. Den kanske rent ut av har en bubbla för någon annan.  Inte skulle det här bara vara höjden av ensamhet, det skulle också vara så fruktansvärt pinsamt. Skam; denna evigt återkommande känsla, som nästan slår allting i smärtväg. Varför känner vi sådan skam då vi blir rejectade, och framför allt mina vänner: varför i hela jävla Hälsingland ska det behöva vara så himla smärtsamt!? Det är här min frustration kommer in i bilden. När och var och hur och, framför allt, vem bestämde att våra känslor är så jävla pinsamma? Snälla, snälla, rara, kan inte alla bara få vara ärliga och straight forward och ta mod till sig att säga: "Jag fucking älskar dig" till någon utan att vara rädda för att bli skrattade åt efteråt?   Såhär känner jag: Kärlek är någon av det finaste som finns. När det är kärlek är det liksom bra. Men, genom att göra våra känslor till något pinsamt och läskigt och överdramatiserat tar vi bort allt det där braiga och lämnar istället en stor bubbla full med tjära (!?). Anledningen till att jag är och alltid har varit singel är för att jag har varit så jävla rädd för skammen om jag skulle bli avfärdad. För även om jag antagligen aldrig kommer sluta tvivla på att någon någonsin skulle kunna vara kär i mig, vill jag i alla fall kunna vara kär i någon och berätta det för den personen. Det enda jag önskar är att få ett ärligt detsamma, eller ett ärligt inte jag, och att sedan ärligt kunna prata om vad vi ska göra nu.  Jag vet inte. Som vanligt. Det enda jag vet är att jag vill sluta skuldbelägga kärlek, vill börja känna den istället och att om någon skulle vara kär i mig får hen mer än gärna erkänna det. I don't judge.   Okej det var allt tror jag. Puss och Kram Karin