Smärta

Jag tänker ganska mycket på smärta. Jag vill tro att jag är mer smärttålig än vad jag säkerligen är. I alla fall fysiskt. Den värsta smärta jag vet hittills är när jag har torra ögonlock. Eller när det är problem med ögonen helt enkelt. När salvan ska på och det svider så mycket att jag vrider mig i spasmer på golvet (ja, bokstavligen). Tårarna bara rinner, och jag kan inte avgöra om det är på, runt eller rent ut av i ögonen det gör ont. Sen är det bara att börja om igen för all salva har runnit bort och, ja, on it goes tills det är "bra" igen. Jag har brutit foten en gång, men det kommer jag inte ihåg hur det kändes. Magkatarr också. Det gör jävligt ont. Men allt det här är ju fysiska smärtor. Det är väl den typen av smärta som jag funderar mest på hur bra jag klarar och allt det där. Men den psykiska - mentala - smärtan. Det är ju fanimej den som är värst. Jag tänker på idioterna på Youtube som tuggar och sväljer en hel jävla habanero på scoville 50 000 eller nåt. Som säger att det är så hemskt, för man kan inte fokusera på något annat än smärtan: smärtan som är i dig, det går inte att komma undan för den är bara där, och överallt. Jag tror att det är det närmaste en fysisk smärta kan komma en psykisk. För det finns inget jävla plåster att sätta på psykisk smärta. Den är överallt och ingenstans, och den fyller upp hela dig tills du inte finns kvar, för du är innesluten i ett fucking moln av smärtgas (inte helt olikt kärleksbubblan, se detta inlägg). Som att det finns ett lager av sprejburkar med ettiketterna "Ensamhet", "Ångest", "Depression" etc som någon övermäktig jävel tömmer över och runt och i och på hela dig, och det bränner inte, men det värker. Kära vänner, förstår ni hur det värker? Det värsta är att det gör ni helt säkerligen. Förlåt för att ni behöver veta något sådant. Jag har aldrig haft något självskadebeteende (antagligen pga obehaget jag känner över blod många gånger), utöver att jag har ryckt alla mina ögonfransar ibland och ätit salt tills tungan domnat. Men, även om ni som har haft det säkert säger att jag verkligen inte kan förstå, så tror jag att jag gör det. Jag förstår precis varför. För trots att jag har tänkt så mycket och funderar över min smärttröskel, skulle jag välja den fysiska smärtan otroligt många gånger över den mentala. Det kanske är lätt att säga (skriva), såhär i dagsljus inne i värmen i mitt vardagsrum är jag inte särskilt rädd för fysisk smärta. Jag vet inte riktigt var jag vill komma, som alltid. Men jag behövde skriva det här. Förlåt för det. Men när jag sitter här i mitt moln av ensamhetsgas är det lätt att sätta det på papper (skärm). Och många gånger vill jag att världen ska veta. Inte för att jag tror att den inte vet, utan för att ingen någonsin vill erkänna att de vet. Och med vårkänslorna fortfarande cirkulerandes i kroppen längtar jag efter den vind som kan blåsa bort det här äckliga, jävla gasmolnet. Vill du bli min vind? Puss och Kram Karin