Håltimme

Nu har jag håltimme (dock är den snart slut), och eftersom jag är knappt hälften så motiverad som mina pluggande vänner, bloggar jag istället. Igår var jag hos Rosie efter att Malin haft henne två dagar, och det var inte en dag för sent. Två dagar utan stal är två dagar för mycket. Men det är bara att vänja sig. I alla fall red jag ut, och hon var väldigt bufflig och vinglig till en början, men sen blev hon sådär fin och glad och härlig som bara hon kan vara. När skoldagen har fått ett dåligt jävla slut och jag känner att min dysfunktionella hjärna kommer bli min undergång, och att allt går åt helvete, då är Rosie det enda som hjälper. En lång galopp på en raksträcka och jag är tillbaka i mig själv igen. Åh, tack Rosie. Tack, tack, tack för att du finns och gör mina dagar, veckor, månader och det här året till de bästa, BÄSTA, någonsin. Och det är chokladpudding till lunch. Puss och Kram Karin