Bakom fasaden mår jag inte bra

Hej på er! Jag tänker faktiskt inte börja det här inlägget med ett "förlåt att jag inte har uppdaterat" eller "long time no seen, nu ska jag ta tag i det igen!".  För jag känner att min kropp säger ifrån... Jag har länge, då menar jag länge, alltså nästan hela hösten varit något sjukt deppig, näst inpå deprimerad. Har aldrig varit det förut så vet ej vart gränsen går men jag har i alla fall inte mått bra. Det dåliga med mig när jag inte mår bra är att jag inte säger något, egentligen inte till någon. Jag smackar på mig ett stort jäkla fake- leende och målar upp en bild i huvudet om att mitt liv är perfekt och att jag mår toppen.  Det kan säkert vara många faktorer som spelar in, hösten kom, vintern kom, det är mörkt och kallt dygnet runt. Men jag har varit höst- deprimerad förut och som jag mår nu gör att mitt grundmående varje dag är så lågt. Jag har ingen energi, jag orkar knappt gå upp sängen på mina lediga dagar för jag vill bara sova bort hela dagen, samtidigt som jag vill att tiden ska stå stilla för att jag ska behöva slippa jobba. Jobbet. Det är nog boven till det hela från början... Att ha ångest och mentala sammanbrott innan en går till jobbet är inte ett okej mående. Jag kan gråta kvällen innan en jobbdag för att jag har så mycket ångest för vad och vem som väntar på där. Det känns som jag har levt under en sten hela hösten, som att jag har sett allt ovanifrån och inte riktigt varit närvarande när jag väl gör saker.  Har isolerat mig från mina vänner och prioriterat bort de och det är absolut inte okej! Men all min energi har gått åt att jobba för det är det enda jag "måste" göra. Den övriga tiden spenderar jag helst i sängen under täcket. Men vad gör jag när min hjärna säger "skärp dig, du är ju den som alltid är positiv, pigg och glad!" och kroppen sätter sig i någon sorts autopilot och bara ignorerar hela situationen? Jo allt tickar på i sin vanliga takt och allt är som vanligt för alla andra, jag sminkar bort mina mörka ringar under ögonen och går till jobbet, är positiv och glad, de flesta ser mig som den vanliga glada Ida och ser ingen anledning av att fråga hur jag egentligen mår för jag lever bakom en fasad. Men jag orkar inte det längre. Jag måste gör mig av med det som trycker mig ner så hårt, och först och främst är det jobbet. I onsdags var jag på en arbetsintervju och i fredags ringde de och sa att jag hade fått jobbet. Så direkt efter min lunch gick jag och sa upp mig. Jag var så sjukt nervös och jag trodde seriöst att jag skulle svimma, men jag gjorde det! Jag sa upp mig! Och det var seriöst som att två stenbumlingar ramlade av mina axlar. Jag är så otroligt stolt över mig själv. Nu måste jag bygga upp mitt självförtroende, självkänsla och mående igen, men jag känner att det är på rätt väg. Därför ska jag göra så gott jag kan med bloggen och ni måste ha tålamod, jag kommer få dippar men jag känner mig starkare än jag känt mig under hela hösten. Puss och kram! Tack för att ni tog er tid och läsa detta. Ta hand om er!  Kom ihåg att vara med människor som får dig att skratta!