H.H ullevi

I höstas överaskade Simon mig med biljetter till Håkan Hellström, något som då kändes väldigt långt borta, men i lördags var dagen här. Både konserten och stämningen var så himla fin och svår att fånga i ord men jag skall ge det ett försök.Vi började med att poppa en brut på Simons brors balkong. Som det bör sig på en konsertdag. Nerifrån gatan hördes studentflak och ivriga håkanentusiaster som inte kunde hålla sig från att sjunga med.Jag var brun från en lång dag i solen och på spårvagnen skreksjöng passagerarna håkanklassiker. Hela jag var goosebumps och eufori.Inne på ullevi (som liksom alla äldre arenor har en kul arketktur) stegade vi oss upp för de långa trapporna till våra platser. Vi hade bokat sittplatser då S inte kan stå upp i långa perioder och jag skulle alla gånger göra om det. Förvisso kan en romantisera svetten och kroppskontakten i ett publikhav men näe, så skönt det var att sitta ned och se bra. Dessutom var stämningen på topp, det klunkades öl och sven-bertil taube stod som förband på scen.Vänta vänta, håkan varäru?Och så kom han äntligen. Simon grät, min mage var glitter och fjärilar och det var magiskt. Det var Håkan Hellström från västra frödinge, men också Miriam Bryant, Seinabo Sey och Sven-Bertil Taube. Bäst var den sistnämnda när han entrade scenen och sjöng försent för edelweiss och fyrverkerierna, konfettit, havet av männoskor, Yoko och John, Håkans mellanprat och stjärnhimlen av lampor i publiken. Så himla fint.