Mobbing och Tyskland

När jag gick i nian, så vann jag ett stipendium. Jag skulle få åka ner till Tyskland tre dagar. Då jag läste tyska. Och hade skrivit en bra motiveringen. Såklart visste inte lärarna att det var jag. Då det enbart stod ett nr. Som skolmormor skrev dit och sedan hade hon nr och namnet på ett eget papper. Så läraren inte skulle se vem. Jag var så nervös inför uppropet på de som hade fått det. Jag skaka och grät. Hade panikångest. Jag var så rädd att inte få. Då tyska var min favoritämne. Gick på Kunskapsskolan så planera vi vårat eget schema varje morgon. Så fick läraren godkänna det. Så jag skrev att jag skulle ha matte, så fick påskrivning av min handled. Vilket jag sen sudda ut och skrev tyska. Var så ”illa” att jag fick stopp att jobba i tyskan. Gjorde jag uppgifter i ett matte steg, så fick jag göra en uppgift i tyska. Alla steg och projektsteg hade jag VG. Steg 30-35 fick jag MVG. Nu till stipendiet, när jag hörde mitt namn blev jag som en staty. Skada och visste inte vad jag skulle göra. Mina ”vänner” drog mig till trappan och jag gick upp för att hämta stipendiet. Sen skulle en förälder följa med till Tyskland/Spanien/Frankrike. När dom sa att mamma skulle följa med till Tyskland. Skrek jag nej, jag vart så rädd. Nu skulle mamma se att det mobbade mig. Hon skulle se hur dom behandla mig. Så mamma följde med, på ett sätt var det väll bra. Men det var väll rätt okej ändå att ha med mamma. Jag hade då lite ätstörning vid den tiden. Så åt knappt under hela resan. Åt lite sallad och pommes. Skyllde såklart på att jag var rädd för det var gluten i. Minns att de andra eleverna tog bilder och jag fick inte vara med. Jag fixa det små uppgifter som vi fick poäng om vi klara. Såklart vann jag den tävlingen. Så fick en tröja där det stod Berlin på med paljetter. Sen när vi skulle redovisa, de gjorde en film med bilder och videos. Såklart var jag inte med på en ända bild. Jo en, men den tog dom inte med. Det gjorde videon utan mig samt den plansch dom med gjorde. Var ingen bild på mig då heller. Blev inte inkluderad alls, utan var osynlig, ingen såg mig eller ja det ignorera mig. Moddning är hemskt det tar på en. Det bryter ner en, bit för bit. Jag vart mobbad hela min skolgång. Jag är rädd för att gå in i skolor. För att jag har minnena och trauman ifrån skolor. Jag dolde ofta att jag blev mobbad. För jag skämdes, skämdes för att det var fel på mig. Att jag var annorlunda. Att jag var så oönskad och värdelös. Minns en dag i skolan då min lärare säger detta ärIda-Charlotte och hon har adhd. (Har inte kvar diagnosen utan den togs bort och jag fick borderline istället). Bara där fick de en sak att mobba mig för. Längtar inte tillbaka till skolan. Den värsta mobbningen var när de inte såg mig, att jag inte fanns. Att jag var osynlig. För det var fysiskt såg det iallafall mig. Även om det gjorde ont så såg dom ändå mig. Gör ondare att vara osynlig. Bilder mamma tog på mig i Tyskland 2012