Jag vill nog inte vara kvar, eller?

Deppressionen äter upp mig, jag får ingen hjälpa. Jag är för sjuk för hjälpen. Men för frisk för inläggning. Jag ger upp på vården. Är bara mellan två stolar, ingen vill ta ansvar. Lösningen är medicin på medicin. Jag vill byta den jag pratar med. Men får inte för den öppenvården gör man inte det. Vill inte prata den jag har. Haft henne sen 2014 och känns som vi sitter fast och inget händer. Enligt henne så har det. Men nej, samma sak. In ut på psyk. Intoxer och självskada.   Men ingen på den öppenvården har inte tid med mig. Den jag vill prata med kanske jag inte får för min vän C pratar med henne.Får ingen psykolig eller liknade för jag är för sjuk. Jag har inte ens fått hjälp att bearbeta våldtäkterna ifrån 2014. Jag kommer aldrig må bra av deras skit hjälp. Jag vill bli frisk, men klarar inte det själv. Det gör så ont att vården sviker ännu en gång. Tänk om M hade klarat sig och fått må bra om vården varit rätt.   Vad ska man göra när vården suger och man får inte hjälpen. Hatar detta den vanliga öppenvården tar det över 1,5 år att få hjälp och dom vill att ,man skrivs ut snabbt. Finns ingen fast läkare där. Det är väl bra där på rehab där finns en läkare som är bara där. Finns ssk med, men detta kommer inte hjälpa mig. Jag går dit bara för att hämta medicin. Känner ingen tillit till M, och dom tar inte mig på allvar när jag säger att jag vill byta. Varför får jag inte bara ge upp när vården gör det. Känner mig som ett hopplöstfall. Inte värd hjälpen för ingen i vården bryr sig om vad jag vill.   Hur ska jag leva och gå vidare efter trauman när jag INTE får hjälpen. Bett om PTSD utredning men det vill dom inte göra för jag är för sjuk. Jag får inte gå DBT för jag har asperger. Asså jag ger upp på vården. Den suger, det gör så ont att bli sviken av samhället gång på gång.