Jag hatar seprationer

Idag sluta min kurs, min hantevrkarkurs som jag gått på sen 16/1. Men ABF sa att det inte ska fortsätta. Visst det är super tråkigt. Men inte det som är jobbigt. Utan separtionsångsten. Hatar bordeline som ska göra saken tusen gånger värre. Jag HATAR seprationer med människor jag öppnat mig för. Som jag lärt känna. Just kursledaren gör så ont att separeras ifrån. Men även deltagare.   Vi blev som en liten familj. Vi blev accepterade för dom vi var. Även om vissa har varit jobbiga och promenart mig på närmare. En och jag haft våra bråk. MEN han gav mig sin tovade råtta jag döpte till Ruben, och jag vet att han tyckte mycket om den.   Det betydde så mycket för mig. Gav han en stor kram. Jag hatar att ha så svår separtionsångest. Men dom man kommit nära. Kommer inte regaera likdant när boendestödet försvinner och jag får tillhöra gruppboendet i huset. Kommer få bo kvar i min lägenhet men tillgång till personal. Ska bli en trygghet jag längtar efter. Men det gör så ont att andas nu. Vill bara känna den fysiska smärtan. Varje andetag gör ont, jag är i bitar. Vill bara bort, vill inte dö.    Jag vill bara bort ifrån smärtan. Jag är så nära på att skada mig. Ska ta min kvälls medicin och lägga mig under bolltäcket och gråta. KUL kväll. Hade ångesy igår inför denna dag. Och ångesten blir bara värre. Jag vill inte inse att på tisdag kommer jag vara kvar hemma Lilla Ruben