Ensam och lämnad

Känner mig så jäkla utanför. Har en granne jag pratar med. Hon är ofta på servisboende i huset. Vilket jag bett om att få tillhöra sen 2016. Men alltid fått höra testa boendestöd. Jag har testat två. Första var 2014-2015, sa då när vi hade sip möte att detta funkar inte jag måste ha praktiks hjälp.  Men LSS handläggaren bara testa detta det är inte som det andra. JO DET VAR DET! Dom skulle bara vara underkort tid. Sa ifrån start att komma och säga städa nu och sen går funkar inte. Så bad igen om få tillhöra. Men nej då var det fullt. Jag har kämpat in tre år för att tillhöra.  När dom väl säger att jag ska få LSS. Säger samordnaren nä vi har 12 som bor här. Vi kan kolla på Ekeby, dom har nog plats. Ja för jag vill ju flytta, till ett bråkigare område. Byta bort min lägenhet som är min trygga punkt. Komma ifrån sjukhuset till min öppenvårdskontakt.  Liksom 3 flytta in på där jag bor. Jag hade kunnat bo kvar. Men nej får 1 h 2 gånger i veckan. Får inte all hjälp jag behöver och har rätt till. Får inte vara på boendets våning. Men min granne får, och hon har ingen koppling till de. Varför får jag inte då? Jag har ju ändå två personal där ifrån.  Nej alla sitter nere och spelar nu. Och jag får inte ens vara med, men min granne får. Varför ska jag bli utfryst? Jag har velat tillhöra, så jag får vara med socialt och inte känna mig ensam. Men nej, kommer aldrig få rätt hjälp. Fan dippar känner jag. Orkar inte mer. Tårarna bara rinner. Ärligt vill bara ge upp. Pallar inte att alltid bli utstött, lämnad och vara osynlig. Har varit det hela livet, mobbingen.  Jag kommer alltid stå ensam. Ingen vill ha mig, jag är inte värd luften jag andas. + brutit fotleden så hoppar runt med kryckor. Ska få rullstol ute. Allt bara tär på mog psykiskt. Jag vill bara få må bra, men det kommer aldrig hända. Mörket åter upp mig mer och mer. Jag är så trasig