En bild av sjukdomen

Livet trasslar sig, det slår knutar och de blir svåra att lösa upp. Man fastnar och håller hårt kvar i det som skadar en. Man vill inte släppa det som man tycker är tryggt. Man kämpar allt för hålla sig kvar. Man kämpar för sitt liv. Man vill bara ha kvar sin falska trygghet. De mörker som alltid funnit vid ens sida. Som håller om en med ett grepp av järn. Som håller en nere, på den djupaste botten. Sitter där som en ring runt ditt ben med en tyngd av det starkaste och starkaste stål. Du sitter där nere, ensam det är vad man tror. Att alla det andra sitter ovanför brunnen du är inlåst i. Skakade i detta djupa mörker. Man känner sig så ensam, som ingen ser eller hör en. Sittandes skakades av rädsla. Vad ska man göra, vågar man lämna det man levt i så många år. Man vill upp ifrån mörkret, men man är så rädd. Vad kommer hända, kommer jag må bra? Vågar jag lita på detta? Vem är jag utan mitt trygga mörker. Är det värt att ta sig igenom motgångarna och kicka ohälsan ifrån sig. Ibland är det svårt att våga och träda fram i ljuset. Ibland är man rädd för det som väntas. Vem är jag utan mitt mörker, och vem kommer folk se mig som. Träda in i ljuset är läskigt. Man är orolig, lämnar dom mig nu? När jag förändras till det bättre eller sämre? Allt är så nytt, allt är så främmade. Jag gick emot demonerna, jag gick emot min rädsla, min trygghet. I början var det läskigt, än läskigt. Att man ska falla igen, djupt ner, ännu längre ner än man någonsin varit, Man går på nålar. Man får höra tänk inte så, det blir så då. Det är bara en svacka. Men inne i en finns rädslan inne i en ändå. Jag är glad att jag tog steget att börja kämpa. Jag är rädd en, av vem jag är, vad kommer hända. Kommer det bli bra? Eller är det bara en fasad. Jag vet inte, du vet inte, vem vet?