mig. Jag var inte värd ett skit. Vet inte hur många gånger jag låst in mig på skoltoaletten för jag varit rätt och gråtit. Att jag aldrig vågat riktigt sagt till hur läget låg. Men det var alltid var problemet, för det var mig man flytta på och specialanpassade. Det finns saker jag aldrig sagt eller prata om. För jag vill inte vara ett problem eller starta drama. Så många sprickor i själen som aldrig kommer försvinna. Jag hatar mobbing så otroligt mycket. Önskar ingen skulle få uthärda det jag gått igenom. Påverkas än av mina trauman kring skolan, sår som aldrig läkt, #fuckmobbing Finns lärare som räddat mig i skolan och brytt sig extra om mig. Tacksam för dom. Gör allt för mina elever och ser alla lever så gott jag kan. För kunna hjälpa dom i det svåra. Att få deras förtroende och att dom vågar öppna upp sig för mig och vågar prata med min om tuffa saker. Att få höra ” Tack för du finns för mig” ”du är en cool fröken” ” du får aldrig sluta ” ” du är min favorit fröken” Är tacksam att mina elever sagt att jag är en förebild. Kommer göra allt jag kan för att inget av mina elever ska gå med en klump i magen. Bästa på dagarna är när man kommer till jobbet. Och de springer emot och en och man får en en kram.