Novemberprojektet 2020, del 9

Bussen bort till Hallonmossen var proppfull dagen därpå. Söndag innebar extra många promenadsugna och färre avgångar – absolut, men det här var över den nivån. Det var dessutom inte det pangvädret vi hade haft igår, idag var det betydligt mer moln och blåst. Parkeringen var överfull när vi kom fram, en del bilar hade fått parkera lite tveksamt vid sidan om. Jag kunde spana några polisbilar bland dem, fyra totalt, men ingen av officerarna verkade särskilt fokuserad på att skriva p-botar. Någonting var på gång idag, och det var definitivt inte en poängpromenad. Idag klev jag på alla fyra steg i trappan upp till ingången.    Allvarliga miner mötte mig när jag kom in. Alla järnen var igång och lokalen var full, ändå saknades det sedvanliga tempot, den höga men glada energin. Vera stod lutad mot en vägg, verkade vara försjunken i egna tankar, såg nästan lika orolig ut som när kommungubbarna hade varit här. Amir fyllde på den lilla displaykylen, han verkade vara den enda som gjorde något jobb just nu. Peter stod vid kassan men betjänade inga kunder, istället pratade han med en bredaxlad man i beige rock. Han såg viktig ut. Var han också polis?    - Vad är det som pågår? frågade jag Vera, som nästan reagerade som att man väckt henne ur hypnos.    - Det eh… försvann tydligen en man här i skogen i förrgår. De ska leta efter honom nu, det är massa frivilliga som ställt upp.    - Åh, jag måste ha missat det inlägget från Missing People då, om att det redan var skallgång… såg det första inlägget igår om att en man var borta, plus att jag träffade hans sambo, hon var inne här och frågade efter honom.    - På det viset… Alba, jag måste erkänna, jag mår inte bra. Tror jag behöver röka.    - Röka?? Du röker väl inte?    - Nä, det var väl kanske 20 år sen senast, skrattade hon till. Men jag hade redan hotet om stängning att oroa mig för, ska jag nu behöva förbereda mig på att de kanske hittar ett lik i skogen också?      - Herregud kvinna, ta dig samman. Så farligt behöver det väl inte vara, han har kanske bara sprungit vilse och sovit under en gran eller nåt. Du vet ju hur lätt det är att ta fel där vid Eknacken på svarta spåret, de måste verkligen fixa märkningen där.    - Av det jag hört var han en van joggare här… men visst.    - Vem är det Peter pratar med förresten?    - Kommissarien.    - Ahh. Såklart.    Jag gick fram och väntade på en lucka i samtalet för att presentera mig. Kommissarier hade jag bara träffat som gästföreläsare någon gång, aldrig en som faktiskt var ute i fält. I allt potentiellt mörker var det här ändå lite spännande.    Hans namn visade sig vara Frank Miller, som direkt tagen ur en amerikansk gangsterfilm. Jag hade svårt att placera hans ålder, hans kropp såg ut som vilken gymgalen ynglings som helst, men ansiktet var plågat och ögonen trötta, som att han sett för många saker han inte velat se. Båda faktorerna kom väl med jobbet, antog jag.