Novemberprojektet 2020, del 10

- Och vem är du då? undrade Frank.    - Alba Sanchez, jag har jobbat här i ett år drygt. Började samtidigt som jag kom in på kriminologiprogrammet.    - Jaså, du är intresserad av brott?    Han log snett.    - Jo… så länge jag kan ha distans till dem. Skulle något hända någon som står mig nära skulle det inte vara intressant, bara traumatiskt.    - Ja, det förstår jag. Förhoppningsvis händer det aldrig. Hur som helst, Peter, Alba, jag kommer behöva ställa lite frågor till er och några av gästerna här. Jag antar att ni har rätt bra koll på vilka som brukar komma in här ofta?    - Hon har nog bättre koll än jag, sa Peter.    - Som att du inte är här minst lika ofta som jag, om inte mer? Herregud… men okej, våra vanligaste skulle jag säga är Lisen, hon sitter där i hörnet, men hon tar aldrig promenader, det orkar hon inte längre. Paret Wieselgren kommer gärna ofta hit, men de brukar gå dagtid, så jag vet inte… du kan ju fråga om de sett något. Sen har vi… vilka har vi mer? Jeanette och Katerina burkar komma hit rätt ofta, och de gillar att jogga! Gärna tidiga kvällar. Har de varit här idag Peter? Eller igår?    - Jeanette och Katerina… det är de med barnvagnen va?    - Katerina har en ja.    - Tror inte jag sett dem varken idag eller igår. Men jag tror de var här i fredags kväll?    - Det är bra, det var ju i fredags han försvann, sa Frank. Vilken tid var de här ungefär?    - Sex typ…    - Men vänta, sa jag, jag mötte ju hans flickvän igår. Hon sa att Adam jobbade till sju, att om han gick ut och joggade som vanligt var han inte här förrän nån timme senare. Och det är ju vid sju vi stänger. Jeanette och Katerina brukar alltid komma in efter att de sprungit, aldrig innan. De måste ha missat varandra. Vet du vad, Frank! Kolla med fotbollsklubben. De äldre ungdomarna har de senare träningstiderna, om någon har sett någonting här under fredagskvällen är det de.    - Det ska jag göra. Hur är det med er två själva förresten? Ni är aldrig här efter stängningsdags?    - Det händer, sa Peter, men inte just i fredags. Jag hade stängningen och gick direkt hem efter jobbet.    - Jag var här…, sa jag. Vid halv åtta typ. Jag och en kompis skulle ta gula spåret, men när vi var uppe på berget hörde vi ett så fasansfullt skrik att vi trodde det gick en mördare eller en björn lös, så vi sprang hem direkt.    - Och ni mötte ingen?    Jag skakade på huvudet. – Ingen alls.    - Vad var det för skrik förresten? Det kan inte ha varit hans?    - Nej, det var en kvinnas. Det var så hjärtskärande, lät som att hon hittat ett dött barn eller nåt, jag svär.    - Intressant… men okej, då vet jag. Jag fortsätter fråga folket här om de sett något, vem vet, han kanske inte ens var här i skogen i fredags, han kanske gick någon annanstans efter jobbet istället. Men vi börjar leta här.    - Ja hans sambo sa att hon hade ringt alla de kände och han var ju inte hos någon av dem…    - Ibland förvinner människor till platser du minst anar, fröken Sanchez. Ibland håller partners stora hemligheter för varandra. Tro mig, jag vet. Adam kan ha haft en kontakt flickvännen inte visste något om. Det vet vi inte, än i alla fall.    Utanför stugan började det ropas i megafoner, man delades in i grupper, reflexvästar delades ut trots att solen inte skulle gå ner förrän om fem timmar. Jag funderade på om det här var ett normalt antal deltagare för en sån här tillställning, eller om Adam var extra omtyckt? Det kändes som att de inte skulle behöva vara ute alltför länge med en sådan här skara i alla fall. Timmarna tickade. Peter gick hem, men Vera, som verkade ha lyckats lugna sina egna nerver åtminstone tillfälligt, stannade kvar och pratade med oroliga gäster. Satt med dem vid borden, lade sin hand över deras. Tempot var lugnare än det varit på många dagar.    - Vad tror du kan ha hänt honom? frågade jag Amir.    - Han är död säkert.    - Va, tror du? På riktigt?    - Ja asså, jag tänker att man får utgå från det värsta. Så kan man bara bli gladare sen.    - Man blir positivt överraskad menar du? Det kan liksom bara bli bättre?    - Ja precis. Jag har sett för mycket skit i mitt liv redan, hur de tog min pappa, min morbror, mina kusiner… man får alltid i alla fall vara beredd på det värsta, att risken finns, men ändå, man måste ha hopp. Min syster, hon var försvunnen ett tag när vi var på väg upp hit. Vi visste inte om hon kommit med samma tåg som oss, hon var borta när vi gick av. Jag tänkte alla möjliga hemska saker hade hänt henne, men ville inte sluta tro att hon kunde komma tillbaka. Och hon kom tillbaka! Hon klarade sig!    - Vilken tur!    - Så kanske den här mannen lever. Men det kan lika gärna gått åt andra hållet. Jag skulle inte bli förvånad. Över fyra timmar passerade innan de sökande var tillbaka igen och parkeringen började tömmas. Frank kom tillbaka in i lokalen, såg om möjligt ännu bistrare ut än innan. Adam hade hittats. Åtminstone, Adams kropp.