Minnen som aldrig bleknar

(den här färgkombinationen tycker jag är så himla fin! Varje gång jag promenerar här uppmärksammar jag hur fint det är med det beige- gula gräset ihop med det mörkgröna och det lite nästan terrakotta- färgade gräset! Känns så varmt och härligt) Sommarlov. Det innebar verkligen något helt annat när man var liten, och jag kan verkligen sakna det. Jag har så otroligt tydliga minnen från just somrarna hemma, Jag är ju uppvuxen på landet och det var helt underbart på somrarna. Nära till skogen, omgiven av öppna fält med torrt, solvarmt gräs och mörka åar. Ganska så idylliskt faktiskt. Jag har alltid varit mer förtjust i skogen än kusten, så fort jag promenerar på en lummig skogsstig väcks lill- Hilma till liv inombords. Jag har flera såna där riktiga sommarminnen som jag tänkt extra mycket på det senaste, och då får jag verkligen superstark saknad efter den tiden. Det skulle vara så härligt att få åka tillbaka och bara uppleva dom en gång till. Till exempel när jag och min lillasyster hade som tradition att varje sommarlov läste vi en speciell bok ihop, högt för varandra. Det var Glaspärleresan av Maud Mangold. Det är fortfarande en av mina absolut bästa ljudböcker att lyssna på, den är trygghet helt enkelt. Men på somrarna turades vi om att läsa högt för varandra medans vi låg ute i solen eller i skuggan av ett träd. Den boken handlar om troll och tomtar och djupa skogar och det var så mysigt att dyka ner i såna saker, speciellt när jag som liten trodde att det bodde tomtar och troll i skogarna runt våran gård. Då när vi låg ute och läste så spelade det liksom ingen roll hur lång tid det gick, vad jag skulle göra dagen efter eller något sånt. Det bara var så värdefullt i stunden. Ett annat sånt där underbart minne som väcks till liv just nu är alla dom badutflykter vi gjorde. Packade väskorna, tog en varm biltur ut till Vättern och var där och badade hela dagen. Lukten från vassen och sanden och den härliga känslan efteråt när man var helt utmattad av all lek och allt simmande. Då fanns det ju inga tankar om vad andra på stranden tänkte om ens kropp, vad man hade för badkläder eller om det var okej att ligga ner och sola en stund. Då gick jag helt obekymrad upp till kiosken, barfota och i bara baddräkt, och köpte en glass ihop med mina syskon. Att vakna en morgon på sommarlovet, till lika underbart väder som det varit nu dom senaste dagarna, och inte riktigt känna dom här begränsningarna. Undrar hur många sommarlovsdagar jag och min storasyster spenderade i stallet. Då kunde vi åka och rida klockan 10 på kvällen bara för att det skulle vara tillräckligt svalt. När det gäller sommarminnen är det inte så stora händelser jag minns, utan mer dom här vardagliga, enkla sakerna. Lukten från ån, musik pappa spelade ute i garaget, en klänning jag alltid ville ha på mig, en skogsstig som var extra mysig eller en leksak jag alltid brukade leka med. Magiskt, är nog det bästa ordet för att beskriva det. Det där magiska tillståndet när dom saker jag kämpar med nu inte fanns. Kommer man någonsin komma tillbaka till det? Finns det möjlighet att jag om 20 år tänker tillbaka på andra tillfällen och känner samma känsla? Inget slår ju barndomen, men det är ledsamt att tänka att det är ett passerat kapitel och att jag aldrig mer kommer att uppnå samma sorts lycka och tillfredskänsla igen. Är det ens möjligt att återfå dom där känslorna man minns så tydligt. Jag hoppas det, för jag saknar dom.