Det där med att känna sig otillräcklig

Det är nog en av mina största rädslor tror jag. Att inte nå upp till mina och andras förväntningar. Jag har fått förklarat för mig att jag har ännu svårare att inte sätta för höga krav pga min Asperger. Många har det så, men jag, ihop med andra med samma diagnos, kanske har någon extra svårighet kring det, jag vet inte? Eller en extra förmåga att fastna vid ett mål? Jag kan ju bara utgå ifrån hur det är för mig, och jag har nästan fått en fobi för att inte vara tillräcklig i det jag gör, i den jag vill vara. Jag måste alltid vara 200 % i allt jag tar mig för. För det jag tar mig för är sådant jag känner en sån passion för och då sätter jag kraven ännu högre. Nu dom senaste åren, när jag i princip bara kämpat med min sjukdom på olika sätt (inte kunnat jobba eller plugga ordentligt), har jag nästan märkt hur jag begränsar mig själv för att jag får ångest över att jag kanske inte når upp dit jag vill nå. Ett bra exempel är faktiskt bloggen. Jag har funderat på om jag ska göra den privat igen, just för att jag alltid känner mig så otillräcklig, inte bra nog eller intressant nog för att blogga. Jag tycker att alla andra gör det så mycket bättre och det är hemskt jobbigt att hela tiden behöva jaga efter något som hela tiden förflyttas framåt. Det är så dumt att tänka så för bloggen ska ju vara något roligt man gör för sig själv, först och främst. Men eftersom jag har så svårt att se det så, så blir det ett misslyckande om jag inte har något bra att skriva, har snygga bilder att lägga ut och så vidare.  Detta känner jag med i princip allting. Kompisar, familjen, ridningen, mode och design, bloggandet och det andra jag skriver, teatern. Alla saker jag älskar mest av allt. Varför är man hela tiden så rädd för förväntningar? Man vet ju inte ens vad folk i ens omgivning har för förväntningar, oftast finns dom bara i ens eget huvud och i själen. Jag slappnar aldrig av i det jag gör, det finns nog alltid en form av rädsla i det. Och kritiska tankar. Jag vet inte om detta är en av anledningarna till att jag fastnade så extremt hårt i min ätstörning för så många år sedan när jag blev sjuk. Jag har så svårt att släppa taget, att vända tankarna kring något jag satt upp som "mål". Jag håller på att försöka vända på det där, att gå 200 % in i behandlingen här och att bli frisk.  En av sakerna jag ser fram emot att lära mig mer om på Habiliteringen är just hur jag ska kunna lägga lagom mycket energi på saker, lägga ner lagom mycket av min själ i det jag gillar. Jag kastar mig in i det med full kraft och känner ändå en ihärdig stress för att jag upplever mig otillräcklig. Det kanske handlar till viss del om att bara skita i att känslan av otillräcklighet finns där och bara köra. Bara go with the flow och TVINGA sig till att fortsätta trots att det känns osäkert, sämre än vad man önskar och att andra tycks göra det bättre. Till slut kanske man kommer över det där? Men då såklart med rimliga mål och rimliga förväntningar. Det är det där med "rimliga" som jag behöver få bättre koll på...