Allvarligt talat

Hej   Ligger här i en mjuk säng i landet Autobahn, har just ätit middag och ska kanske se en film innan jag somnar. Sedan vaknar uppp till en ny dag bland hästar och växlande molnighet där lukten från gödselhögen är mitt största problem. Så kollar jag mina sociala medier och allt det hemska som just nu händer hemma i Sverige far som ett knytnävsslag rätt in i ansiktet på mig. En lärare och en elev. Mördade av en man med nazistiska kopplingar. Skolorna i mina hemtrakter, där mina syskon och vänner befinner sig, hotade. Några till och med låsta för att skydda eleverna. Jag mår illa samtidigt som min hjärna arbetar på högvarv för att ta in det som händer. Det är svårt, så fruktansvärt svårt, att förstår att nazismen har blivit så påtaglig att den yttrar sig i mord på en skola. Vad är det som händer? Hur kan vi låta hatet, rädslan, nazismen ta sådan plats hos oss? Varför utrustar vi oss inte, varenda liten själ i det här landet, med den största kärlekssköld vi kan uppbåda för att gå man ur huse och tala om för resten av världen att vi är ett folk förenat av medmänsklighet? Varför låter vi missnöjet ta överhand och gömmer oss bakom svåra politiska termer när människor - gamla som unga - ger "invandrarna" skulden för den bristande äldrevården, barnomsorgen, arbetsmarknaden? Varför blundar vi tills det är för sent? Varför står vi så svaga och hjälplösa inför hatet och våldet som breder ut sig och suger sig fast, överallt i vårt Sverige, när vi skulle kunna vara så starka? Vi, som med vår välfärd, jämlikhet och trygghet borde kunna bekämpa alla former av hat och rädsla. Och hur, HUR tänker den som greppar svärdet, kliver in på en skola och avrättar? Vad händer sen - är det här allt eller är det bara startskottet?   Så många frågor som snurrar i huvudet utan att kunna besvaras. Och så såklart vissheten som svider i bakhuvudet; nu reagerar vi. Nu, när hatet överraskat oss bakifrån och plötsligt är alldeles nära. Trots att mord kopplat till etnicitet och hudfärg i övriga världen inte är ovanligt... Tänk om vi kunde reagera lika starkt på alla former av rasism och nazism, var den än befinner sig.    Som många redan sagt - det viktigaste är att aldrig ge upp. Aldrig sluta kämpa - med glädjen, kärleken och hoppet som främsta vapen. Aldrig ge efter för hatet och rädslan. Skratta ondskan rakt upp i ansiktet och bevisa att Sverige är ett land där alla är välkomna och kan känna sig trygga, oavsett könstillhörighet, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, politisk åskådning eller religion. Trots missnöje aldrig tvivla på allas lika värde.    Puss och kram <3