Tankar och funderingar

Nu är det så att, Jag är en tjej med mycket tankar och funderingar.  till en början var det anledningen till att jag startade upp denna blogg. Jag älskar att Skriva,  jag älskar att kommunicera samt strukturera. När jag är Glad eller ledsen eller må dåligt är detta mitt sätt att ta in saker , då skriver jag,  fler tals av gånger har det blivit att jag skrivit och raderat och dem gångerna ingenting blivit publicerat ligger texterna på ett dokument , i en mapp, på min dator.  Det är för min egen skull eftersom när jag känner mig instäng, är det drifterna som får mig att sätta ner tankarna i ord på ett blankt papper.Det känns som att någonting kväver mig när jag inte kan eller får ur tankar och saker som stör mig, och i de flesta fallen exploderar jag,  ja människor kan gå  i väggen. Därför kommer ni nya läsare och gamal (men de vet redan) få ta del av en hel del olika texter om allt mellan himmel och jord och jag tänkte börja redan ikväll. Jag är en tjej, med mycket känslor, jag känner otroligt mycket, och allt jag känner , känner jag extremt starkt. Är jag arg är jag inte bara lite irriterad utan då blir jag verkligen arg. Är jag ledsen kan jag gråta okontrollbart. Är jag glad kan jag skratta mer än någon jag känner.Det är liksom sån jag är och många gånger är det en otrolig egenskap.  Mitt skratt känns slarvigt och inte på riktigt. Det är de dagarna jag tänker. Det är de dagarna då min hjärna går på högvarv och allt jag tänker på är de stunder jag gjort fel, vad jag gjorde fel, mina misstag i livet och hur jag ska finna ett sätt att fixa allting.Stundtals över analyserar jag allt och det jag känner går inte längre att kontrollera. Det är så jag blir i perioder. I perioder jag skäms över. I perioder då jag känner mig  otillräcklig, och allt känns bara allmänt fel, vad jag än gör. För jag är en person med otroligt höga krav på mig själv. En person med krav om att jag måste vara en trogen och bra vän. En tillräckligt fin och bra flickvän att ta med ut offentligt. En person som ser och hör allting och om jag inte aggerar så klandrar jag mig själv, ibland kanske lite för hård. För jag kan sällan förlåta mig själv för de få misstag jag gjort i livet. Jag tycker inte om att se allt som hänt som misstag utan lärdom. Jag försöker alltid se det som någonting jag kan växa ur, någonting jag kan lära mig av men ibland är det tufft. Ibland känns det bara som att motgång på motgång slår tillbaka. Det handlar inte om uppmärksamhet eller kanske är det precis vad det handlar om, jag vet faktiskt inte. Det handlar om att jag måste känna mig värdig. Jag måste känna att jag är någon, speciellt för någon, för att fungera. Det handlar om att jag bär på så mycket att jag inte vet hur eller var jag ska få ur mig det. Jag är rädd att de inte ska orka hantera någon som mig. Någon som är så "svår att leva med" som de alltid sagt om mig. Någon som alltid känner lite för mycket, lite för snabbt. Vad jag egentligen ville få ut med den här texten det vet jag inte än. En sån period då allting känns, då allting känns lite för mycket.