Tankar

Jag är en sån. En sån med, rent ut sagt, en jävla massa hormoner och känslor. Ibland okontollerbara för mig och andra, ibland mer kontrollerade. Ibland är det bra, ibland är det bara jobbigt.Under min uppväxt har jag lärt mig  mycket.  Mina vänner , min fämil och pojkvän vet mycket väll hur jag fungerar som person. Blir jag ledsen. Då blir jag jätte ledsen.Blir jag Arg/ irriterad, då förstör det hela min dag.Det är så jobbigt att inte veta när eller vad man kommer börja gråta över. Var eller vem man kommer skrika på härnäst. Vem som nästa gång kommer för skulden för alla världens problem. Det är jobbigt att veta att någon jag älskar, någon som faktiskt kanske inte alls gjort någonting, ska få ta den skit, egentligen.Det kommer under periodvis , utan förvarning och jag skäms. Det gör jag verkligen.  Att konstant försöka förklara för mina nära och kära om mina känslor och tankesätt är svårt, det känns som i vissa fall  förstår dem inte, ja jag har inte världens bästa temperament, men det är något jag har jobbat enormt med. Att få dåligt samvete är inget nytt för mig.. det bara är så ibland. Och ibland skäms jag för att jag inte alltid kan hålla tillbaka mina tårar i stunder då det inte alls är nödvändigt att gråta, Dvs små ting. Jag skäms att jag blir irriterad för ingenting, stundtals. När jag var yngre visade jag aldrig mina känslor för någon, för gjorde jag det så blev jag kränkt, utsatt och mobbad, provocerad.  (men det får vi ta i en annat inlägg)Jag vill bara hitta någon slags balans mellan alla dessa känslor och tankar. Många gånger kan jag hantera det men de gångerna jag inte kan det, då måste jag hitta någonting att hålla fast vid. Då måste jag bita mig i tungan för att inte skrika på närmaste person trots att det inte är den personen jag är arg på. Men mina tårar gör mig starkare och min ilska gör mig modigare. Det måste vara så Eller något !?Alla dessa jävla hormoner asså -.-