Jag är svart eller vit. Jag är kärlek eller hat

Hej!  Tänkte dela  med mig av en av mina texter som jag har nerskrivet på ett dokument , sparat i en mapp  på min dator,  ibland kan dessa tankar likforma sig och ibland är det bra att kunna gå tillbaka till det förflutna och läsa och känna hur man egentligen reagerade på saker och ting, då.  ''Det var nog År och månader som jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara stark.''Jag stod och tittade in i ett par ögon som påminde om havet och jag vek inte med blicken, inte en enda sekund. Jag visste, Jag visste att mina ögon blev svarta. Jag har många gånger hört av de som älskar mig. Att mina ögon talar väldigt tydligt. Att jag kan gå från att titta på någon med värme till  att titta på någon med en mörk blick, som om det bara vore rent hat kvar. Jag antar att det kan vara en lite skrämmande egenskap men det är nog så jag fungerar. Jag är svart eller vit. Jag är kärlek eller hat. Jag tittar på någon med så mycket kärlek i blicken men sedan när jag inser att någon kommer riva sönder mitt hjärta, då förvandlas blicken och kvar finns bara hatet. Det är faktiskt en mycket skrämmande egenskap om jag får säga det själv. Jag är inte så glad att jag har den men jag kommer alltid tycka att det är bra att man ser mina känslor så tydligt i mina ögon. Jag vet att jag inte kan ljuga med min blick. Återgående.''Det var nog År och månader som jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara stark.'' Det betyder inte att det inte är synd om mig. Det betyder inte att jag inte har varit med om något jobbigt. Det betyder inte att jag har det lätt. Det betyder inte att jag inte har brytt mig. Att jag är stark betyder inte att jag inte har några känslor. Det betyder att jag har alla känslor i världen. Folk tror nog alltid att man klarar sig så bra själv när man visar sig stark. Att det man får höra inte gör ont. Ingen som förstår att hela staden fortfarande är ett minfält. Allt känns. Men man måste vara stark för att överleva. Det är därför som blicken är svart och sen kan människor skvallra hur mycket de vill om hur dum eller hård eller elak man är, men det handlar bara om ren och skär överlevnad efter en sorg större änallt annat. Men man skrattar tillslut. Man älskar igen. Man börjar leva utan att man ens inser det själv. Tillslut inser man att denna smärta man tagit sig igenom har gett något väldigt fint - en styrka man aldrig trodde att man hade. Känslan av att vara en stark människa