en smärta

Jag satt på lektionen och det sa pang. Jag kände hur jag sjönk allt djupare mot bordet. Koncentrationen försvann. Jag såg min lärare kolla på mig och hörde "hur är det emelie?" Jag började må illa och insåg att jag inte kan inbilla mig att jag inte har ont när jag har det. Det syns så tydligt och jag känner det för väl. Min mor kom och hämta mig och nu ligger jag här med en riskudde på magen och har proppat i mig mina värktabletter som jag absolut inte vill ta. Jag väntar alltid för länge, så himla typiskt mig.   Jag trodde jag var fri från det här nu. Det känns som om jag kommer få leva med det här resten av mitt liv. Jag ska snart upp på sjukan, de ville att jag skulle dit. Det kändes som det här skulle bli en bra dag. Jag kan inte planera mina dagar, det kommer hinder.  Min kropp vill inte som jag. Nu ska jag försöka sova innan jag åker upp till sjukan med mammsen. / emgh