En stjärna i himlen

Jag älskar krukan som jag fick ärva av min fina underbara svärmor, en riktig Lovisa kruka. Sen vet jag hur mycket hon gillade den, så det känns så fel att den är hos oss när den ska vara hos henne. Det där med arvegods är så himla svårt, man blir så fruktansvärt glad över saker och ting men samtidigt kommer den där saknaden, ärret som gör så ont, man blir ständigt påmind av allt som har hänt. Likaså allt med morfar nu, pratet om arvet. Det gör så fruktansvärt ont så fort någon tar upp det, men jag måste läsa igenom allt nu, ta tag i dessa papper som jag vill elda upp för det blir ett tydligt bevis på, morfar är borta, han är död. Tänk att några få papper kan få än skrika, riva upp så många sår. Ända vet man att döden är så självklar, vi alla går dit, vi alla ska dö en dag. Skrämmande tanke men det är sanningen, livet är skört. Jag hörde en klok kvinna sa en gång, det gör ont att älska för det är ett tecken du fått känna, uppleva riktig kärlek. Kärleken gör ont, den värker något fruktansvärt när döden kommer och tar dem jag älskar något innerligt men jag försöker vända på det, vad hemskt det vore ett liv utan kärlek. Hellre kunna känna än vara känslokall men idag önskade jag att jag mer någonsin att jag kunde stänga av men det går inte, tårarna tar aldrig slut.