Vi och havet.

          2010. Mitt hjärta blöder, för jag längtar så.   Att få vakna av motorns brummande och få vaggas till sömns i förpiken av vågornas rytm. Att få sitta fram i stäven och doppa tårna i det skummande mörka vattnet, eller sitta i sittbrunnen en hel dag och vara helt omgiven av hav - inget land så långt ögat kan nå på flera timmar.    Att få dricka såndär sommarmjölk som smakar grädde tillsammans med solen och frukostmackan i Öjas hamn, eller äta currystekta bananer inlindade i bacon till lunch bara för att det gör man alltid när man seglar. Att navigera bland grynnor och skär då motorn lagt av och det blåser en halv sekundmeter, slussa ut i havet i Södertälje, segla ikapp med grannbåten och försöka pricka modeller på båtarna i natthamnen.    Att få gå och duscha klockan tre på morgonen i någon gästhamn för att vinden avtog så resan tog dubbelt så lång tid som planerat. Att plötsligt hitta den där perfekta viken som ingen annan upptäckt än, kasta ankar för natten och få bevittna de vackraste av vackra solnedgångar.   Att bara låta sig slukas av det enorma och det oändliga, men ändå känna sig helt trygg med det. Att bara få andas in, skrika så högt man bara kan och känna att man lever. Att bara få vara. I sin ensamhet.   Vi och havet.