Tillbaka till verkligheten.

  Om kvällarna låtsas hon att han ligger där igen. Att han ligger där bakom henne när hon ska somna och andas fina ord om Dem i hennes öra. Hans kyssar i nacken, handen som söker hennes och armarna som håller henne i ett tryggt och varmt grepp över brösten. Hur de sakta smälter samman till en kropp, till singular, med delade andetag och drömmar om framtiden. Hur deras hjärtan slår, vilt och galet, helt i otakt - men det ena alltid i förmån för det andra. Hon låtsas att de ligger där, i en symbios som inte kräver några ord, med samma längtan och samma bultade jävla kärlek.    Ibland viskar hon fina ord tillbaka men får aldrig något svar. Då låtsas hon att han somnat där, tätt intill hennes kropp - sådär som de alltid brukade bli.    När hon vaknar på morgonen igen tar hon ett djupt andetag och låtsas att Hon & Han aldrig fanns. Att de aldrig kysstes, att de aldrig älskade varandra och att allt inte slutade som det absolut inte borde ha gjort.