Ta mig till havet.

ph: weheartit   Jag vill springa tills jag inte orkar längre. Jag vill springa till benen inte längre bär och jag måste stanna för luft. Jag vill springa mot oändligheten och illusionen om ett klanderfritt inre, och jag vill springa tills vägen tar slut och himlen tvingas ner för att möta den.    Skatten vid regnbågens slut; jag ska hitta den. Världens ände; jag ska stanna precis där och se ner över kanten. Det gröna gräset på andra sidan; jag ska besjäla det, för att jag kan och för att jag vill.     Mest av allt hoppas jag ändå, efter allt detta systematiska och metodiska letande, att finna henne.    Hon, flickan med det obekymrade sinnet, de vakna blicken och de nyfikna fingrarna. Hon, flickan som blev slutprodukten i en kromosomfabrik av Nord och Syd. Hon, flickan i vars instruktionsbok man finner att hennes öde inte är hugget i sten, förutom till den punkt där hon finner sig själv igen.     Jag ska finna henne.    Nej, det handlar inte om att fly verkligheten, inte alls; utan mer om att resa, och under resans gång att samla vetskap om sig själv och sin samtid för att sedan kunna förvalta sin egen verklighet. Jag vill inte fly, men jag måste få springa.   Jag ska ta mig till havet, och där ska jag bli kung.   Kung över min kropp, min själ, mitt undermedvetna och allt det oförutbestämda.