Om kärlek.

På senaste har jag tänkt lite. Inte bara lite heller utan ganska mycket. Och inte bara på senaste utan det har varit en ständig process inom mig sedan i princip sjunde klass när jag blev så där hopplöst kär för första gången.   Det här med kärlek.   Jag minns när jag gick i sexan och min dåvarande bästa vän hade sin första riktiga pojkvän (läs: en sån man pussades med och umgicks med även efter skoltid) och jag kunde inte förstå mig på hur det kunde bli så konstigt mellan dem när de bråkade eller att de ens hade saker att bråka om över huvud taget. Jag förstod inte varför man inte bara kunde vara "som när man är vänner" fast man var tillsammans. Det g i c k verkligen inte ihop tyckte jag, haha. Först i början av detta året, alltså fem år senare, insåg jag hur jävla svårt det är att försöka vara "bara vän", med någon man skulle ge upp hela livet för och tror sig inte kunna leva utan. Fortfarande idag, när det är närmare till början av nästa år än till början av detta, är jag inte ens vän med tanken av att vara bara vän med honom; han som ibland fortfarande besöker mig på kvällarna och håller mig vaken   Men vet ni vad, det är så jävla värt det. Det spelar ingen roll om det tar 1 år, 2 år, tills vi kan vara vänner igen för det som spelade roll är redan förbi och det som var var så himla fint. Ibland kan jag ligga i sängen och känna mig helt lycklig och sprallig ända ut i fingertopparna bara för att KÄRLEK ÄR SÅ JÄVLA VACKERT och är så glad och tacksam för att jag fått dela det vackraste och heligaste i världen med en annan människa. Att det sen inte alltid går som man tänkt sig är en annan historia, men jag tror att det är sant som de säger -  att man kan leva på kärlek.   Tyvärr är det så fortfarande idag, när det är närmare till början av nästa år än till början av detta, att jag oftast inte är varken lycklig glad eller sprallig ända ut i fingertopparna för att jag fått känna på kärlek, utan är snarare ledsen över det faktum att det finns så mycket i mig som bara vill ut, och att jag verkligen längtar ihjääääl mig efter att få vakna av kramar och pussar. MEN jag ska försöka bita ihop och hålla hoppet vid liv, för hur jävla ont det än må göra så är det värt det. Alla dagar i veckan.    Vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, inte förändra världen direkt. Ville väl bara få ur mig något antar jag. Ja detta är fortfarande det som gör mig så jävla ledsen och som jag gråter i duschen över ibland. Fast det där sista är det ingen som vet.