Om förväntningar som byggs upp för att sen raseras.

  Någon klok själ twittrade så här idag: ditt liv är för viktigt att slösa bort genom att avundas andra - och jag blev så himla berörd. Det var ett sånt där när-någon-sätter-ord-på-känslor-du-inte-kan-förklara-moment som också fanns med som en punkt på listan igår.   Jag, och många många andra med mig, befinner mig i någon slags mittemellanperiod. Ni vet när man är på väg ut ur tonåren, påväg bort från allt det där oskyldiga, lätta och lyckliga (ok inte för att tonåren har varit varken särskilt oskyldig, lätt eller lycklig), men det var det vi förväntade oss inte sant?   När man är sisådär tio-tolv år (ja alla vet att man är tonåring låångt innan tretton), så är det ju det man förväntar sig av de år man har framför sig. Jag vet att jag gjorde det iallafall.   Man förväntar sig att livet ska bli som i OC, serien ni vet, med massor med shopping, fester, snaskigt drama, lycklig kärlek, lata dagar, solbruna kroppar, glada leenden och soligt väder, men när jag tänker efter - så blev ju tonåren precis.tvärt.om.    Helenas liv mellan tio och sexton kan summeras ungefär så här: bor långt ut åt helvete, är fattig, blek och olycklig. Äts upp inifrån av demoner som säger att hon är tjock, hästtjej och alldeles för duktig i skolan=töntig. Hopplöst förälskad, vinter och motvind året om, och bara totalt ensam och missförstådd (2012 och hittills på 2013 är undantag).    Det slog mig för några dagar sedan, att jag verkligen hade förväntat mig allt det där lyckliga och fina och roliga av tonåren, "the best years of my life" ni vet, men istället är allt jag gjort att sitta i cyberspace och väntat på att livet ska komma till mig. Tonåren har faktiskt inte levt upp till mina förväntningar, tonåren har gjort mig riktigt besviken.   En annan sak som också slog mig häromdagen, är att jag sedan länge undermedvetet gett upp hoppet om att tonåren ska bättra sig. Det är orimligt helt enkelt. Jag har förstått och accepterat att det är lika jävligt för alla och det är bara att bita ihop och rida ut tonårsvågen.    Nu till det som verkligen slog mig, eller nej det slog mig inte, det skrämde livet ur mig: istället för att gå och hoppas för tonåren - så har jag gått och byggt upp drömmar om livet efter detta, om det glammiga, självständiga och fartfyllda livet efter tonåren.    Nu har dessa drömmar förvandlats till tyranner i mitt huvud. De har förvandlats till förväntningar (om ni läser tweeten där uppe igen så kanske ni får en liten ledtråd om vad det är som försiggår i mitt lilla huvud) . Förväntningar som jag, som erfaren tonåring vet vid någon punkt kommer reseras och göra mig besviken, och är det något jag hatar här i livet, så är det att bli besviken. Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig saker av andra människor, men jag är en obotlig drömmare och i och med det så förväntar jag mig alltid saker av mig själv och mitt eget liv. Det skämmer mig.   Nu har jag kommit till en sådan punkt där jag måste välja. Just nu känns det faktiskt lite som en val mellan liv och död (lycka olycka, framgång misslyckande, chans risk etc.) och det tar upp all vaken tankekapacitet. Vet ni varför? För att jag är rädd. Jag är l.i.v.r.ä.d.d. för livet efter tonåren, jag är livrädd för att göra fel val och framför allt bli besviken på mig själv för att jag antingen fegade ur eller tog ett för stort steg och sedan inte klarade av det.   Där har ni pretty much mitt liv just nu, jag hoppas att ni orkade läsa och kanske kände igen er lite (annars måste jag nog vara galen på riktigt). Det där med ont i hjärtat har lagts på hyllan en stund, jag ska ta tag i det också snart, men just nu måste jag bara lösa detta dilemma. Hoppas ni förstår.