La Belle Epoque.

  Lyssnar mest på den här, den här, den här och den här, och noterar hur lilla hjärtat slår ett extra slag när Louise berättar om Kents endagsfestival i juni. Är arg två dagar i streck och skriver i min dagbok att jag förbannar alla med en kuk mellan benen som någonsin gjort mig illa, radar upp ett tiotal namn och önskar dem dålig karma i resten av sina liv. Jag tänker Det är skönt att vara arg och Vänta ni bara, en dag ska jag visa er. Klockan är 7.09 och bussen rullar över ett brunnslock medan solen värmer mitt ansikte och jag tvingas kisa, hårt ljus, hårt. Jag blir med ens tårögd men förstår inte varför - total sinnesnärvaro. Jag målar naglarna lila och konstaterar att Jag Vet Fortfarande Hur Du Ser Ut I Inga Kläder.