Kärlek vid sista ögonkastet.

ph: tumblr    Perrongen hade lämnats åt sin ensamhet så när som på ett gammalt par. Hon log åt dem, och i sitt stilla sinne lade hon märke till hur lyckliga de verkade vara.   De brukade ofta mötas upp här, då han kom från ena hållet och hon från andra. Kylan nöp i kinderna och näsan som hon tog försiktiga steg längs den snötäckta betongen, och tårna hade sedan länge domnat bort. Han stod där, bakom den inglasade uppgången från gatan på andra sidan spåren, hon visste att han stod där, för han stod alltid där.   Han pratade i telefon, det är säkert Anton eller någon, och såg sig förstrött omkring. Hon studerade honom på håll - han var så fin. I handen hade han en cigarett som han förde mot munnen vid jämna mellanrum och på fötterna hade han gymnastikskor. Alltid hade han vägrat ha något annat, "aldrig i livet!" hade han sagt när hon hade föreslagit det, lite på skämt. Hon log lite vid minnet och vid hans envishet.   Han hade nu fått syn på henne och hennes hjärta bultade hårdare och hårdare som hon närmade sig. Nu lade han på telefonen och stoppade handen i fickan. För en kort sekund lyckades hon fånga hans blick innan han låtsades titta på något borta i fjärran; hans ögonlock hängde och han var vinterblekare än vanligt.    - Hej, sa hon försiktigt och gav honom en kram och en puss på munnen. - Hej, svarade han och tog ett bloss.   De stod tysta ett slag och hon studerade hur tobaksröken upplöstes i den kyliga januariluften och sedan försvann ut i tomma intet. Magkänslan sa till henne att det var dags nu.   -Såå..., sa hon i ett trevande försök att få honom att börja prata, även fast hon visste vad han skulle säga. Han hade aldrig varit bra med ord och var van vid att hon alltid drog svaren ur honom, så han försökte ignorera henne och tog ännu ett bloss.   -Jag tror jag kan gissa varför du ville ses, fortsatte hon. -Jasså, varför ville jag ses då? Sa han likgiltigt. -Du vill berätta varför du betett dig så konstigt de senaste veckorna. Det var dags nu, hon visste det.   Hans ord kom som ett knytnävslag även om hon hade vetat direkt när han frågade om de kunde ses vid Stationen, inte hemma som annars.   Hon slängde sig i hans famn och lät sina tårar lämna spår på hans tröja. Hon pressade ansiktet mot hans bröst och lyssnade till hjärtat som slog vilt där inne.   En gång hade det slagit för henne. Hon drömde sig bort till allra första gången de träffades, och kände hur det värkte då hennes fortfarande slog för honom.   Nu grät han också; små, runda droppar rann ner för hans kinder och landade i hennes hår.   Jag går av nu, tänkte hon. Det gör så ont. Nu går jag av.   -Jag älskar dig så mycket. Du vet det va? Grät hon med ansiktet begravt i hans hals. - Jag älskar dig mer än allt på jorden och mår så dålig över det här, hulkade han fram. Allt jag ville var att du skulle älska mig och att det skulle bli vi två, och när du väl gör det så förstör jag allting. Förlåt att jag fegar ur så här.   Med de orden sa de förväl. Han höll henne i sin famn och kysste henne en sista gång innan han vände sig om och gick. Hon stod kvar och såg ut han försvann ur hennes liv.   Sedan gick hon hem och grät sig till sömns för första gången i hela sitt sextonåriga liv.   Hon förstod i-n-g-e-n-t-i-n-g. Menade han allvar? Det hade ju så länge varit han som längtade efter att det skulle bli de två - Hon & Han, Vi & Oss, Vi mot Dem.   Plötsligt så hade han bara ändrat sig, eller vadå? Hon förstod ingenting.   Han var inte redo för ett förhållande. För mycket känslor och tjafs, hade han sagt. Han kunde knappt gå ut längre för att han saknade henne.   För mycket energi och engagemang var det hon hörde.   Och avståndet förstås, han klarade inte avståndet. Han ville kunna träffas varje dag sa han, kunna ses efter skolan och sova ihop på vardagar. Hon grät för att hon inte kunde göra något åt avståndet , för att hon kände sig helt jävla maktlös.   Hon grät för att hon älskade honom. Hon grät för att hon älskade honom, och för att han inte ens gav dem en chans.  Allt hon visste var att hon ville få kalla honom sin egen. Hon visste att hon behövde hans varma famn och önskade att han skulle viska i hennes öra att de skulle finna ett sätt att få vara tillsammans.