Känn efter. Njut. Börja om.

En ny dag nalkas och jag kan inte sova, öppnar fönstret för luft och hoppas på att känna någonting. Någonting, vad som helst.   Ingenting.   Jag håller kvar den där extra sekunden för att bara andas in och känna bomullströjan mot hakan och skäggstubben mot min kind. Jag vill känna hur det känns att känna när det känns på riktigt.   Det våras och jag lever som i vakuum, känner mig lite som syre i rymden eller en sked i knivlådan. Känner mig rotlös, ställd i viloläge och jag bara väntar på att allt ska ta slut, att alla frågor ska få svar och att jag någon gång faktiskt ska komma på vad det är jag känner. I själva verket finns det inget slut, inga svar att ges, och ingen gåta att lösa. Allt är bara känslor. Sådant som bara jag kan känna; men valt att blunda för i stunder då det känts för mycket, för starkt. Tillslut känns det inte, inte ens när jag försöker jättejättemycket, som något annat än att tiden springer i från mig men jag har stängt av alla delar av mig som normalt skulle vilja springa ikapp, helt enkelt för att det gjort för ont.   Det blir sommar men det känns inte så. Det känns inte fel, men inte heller som det brukar kännas. Man vet, man vet enda in i benmärgen hur det ska kännas; men det känns inte så. Om det känns över huvud taget jag vet inte. Plötsligt inser man hur lång tid det har gått, hur allt har blivit; hur långt man har kommit och hur långt man har kvar. Vem man förlorat, vem man har vunnit. Vem som alltid funnits där. Alltid. Vad och vem som fick det att kännas. Kännas på riktigt.   Det borde stå någonting i stil med höst här, men som tur är har vi inte hunnit dit än. Innan dess ska jag hinna njuta älska leva känna och bara vara, och förhoppningsvis hittar jag och känslorna tillbaka till varandra och förhoppningsvis blir vi sams igen.