Jag vet inte vad jag känner, det bara känns så jävla mycket.

  Hej på er. Först vill jag be om ursäkt för ekot som ljuder här (livet kom emellan) och sen vill jag berätta att jag sitter i mitt kök och photoboothar/sista-minutenpluggar/försöker komma underfund med vad jag känner.    Missförstå mig rätt, jag gillar att känna. Allt man känner är äkta och borde tas på allvar, men när man inte vet riktigt vad och det bara känns så jävla mycket ändå så blir det mest jobbigt. Det liksom känns så mycket att det inte ens känns längre, utan bara mest är tomt i stället. Ibland skulle det vara skönt att inte känna också, bara fokusera på det ytliga i livet. Men det är falskt medan känslor är äkta. Förstår ni mitt dilemma här??   Jag måste plugga på lite nu så jag kommer i säng sen. I morgon ska jag göra något med min familj, på lördag(eller är det idag?) är det påsk, på söndag åker jag till Göteborg och bara glömmer att känna för ett tag. På återhörande hjärtan.