Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek.

    Någonstans i bilen mellan Lübeck och Amsterdam läste jag ut den här boken (sliten i hörnen pga åkt i en stökig resväska) skriven av Lena Andersson. Vi får träffa Ester Nilsson: föreläsare, författare och framför allt poet. Ester lever i en lugn och tillfredsställande relation med en man sedan ett par år tillbaka och enda sedan tonåren har hon betraktat skrivandet och utforskandet av språket som sin livsuppgift. Plötsligt blir Ester kär i Hugo Rask och hon bryter upp från allt som är tryggt för att kasta sig in i eld och lågor. Ester och Hugo förväntar sig helt olika saker och relationen blir inte vad någondera tänkt sig.   Okej, jag vill först bara varna er och säga att ungefär mitt i boken kommer ni bli toooookiga på huvudkaraktären Ester för att hon är så blind, men sen kommer polletten trilla ner hos er och ni kommer komma på att Fan, precis så där har jag ju också gjort. Någonstans kände jag också att karaktären tappade sin trovärdighet när hon skulle föreställa vuxen men tänkte och agerade precis som en 14-åring som var kär för första gången, vilket hon alltså inte var. Många gånger kände jag mer sympati för Hugo än för Ester, och enligt dramaturgins alla konster så är ju det inte meningen.   Konstnärligt dock: WOW vilken bok. Lena Andersson har lyckats förklara förälskelsens förlopp så precist och exakt, men ändå mjukt och lättsmält att det är omöjligt att inte känna igen sig. Tror aldrig jag strukit under och markerat så många meningar i en bok någonsin. Läs om ni vill bli blown away över hur poetiskt man kan skriva skönlitteratur men läs inte om ni vill ha en vattentät story samt rollista.