Du var så jävla värd det.

-Själva slutet är inte så farligt egentligen, sa hon. Man bara tar emot det liksom, man bara låter honom slita sönder och göra slut på oss, du vet? Hon tittade på mig och sökte någon slags bekräftelse på att det hon just sagt var sant. Jag nickade långsamt till svar.     -Man kan inte göra annat än att låta honom, man är helt maktlös. Själv tänker man bara att 'aha det är så här det känns, det är så här det känns att dö', fortsatte hon. Jag minns känslan så tydligt; nu dör jag nu dör jag. Hon blev tyst ett slag och lät blicken vila på julilandskapet som svepte förbi utanför medan bussen rullade.     -Man är så fantastiskt närvarande just i den stunden, sa hon till slut och vände sig åter mot mig. Man hör allt, känner allt. Hur hjärtat säger kras, hur det går i miljoners miljarders jävla småbitar, hur kroppen bara ger upp, hur alla drömmar och förhoppningar faller hjälplöst, handlöst, pladask till marken. Av alla ögonblick man kan vara riktigt närvarande i, så väljer man det där man känner en sån ren, olidlig; helt obeskrivlig smärta. Hon log ironiskt.      -Men som jag sa så är inte det här det värsta, det går över ganska fort, mellan tio minuter och en vecka kanske. Hon skrattade till åt sitt skämt och jag drog lite på munnen.     -Nej. Nej det värsta kommer senare. När man börjar sakna. Då blir det riktigt jobbigt faktiskt. Hon tittade ner i knät och fortsatte: allt det fysiska klarar man sig utan ett tag, sexet och kyssarna och allt det där, men man saknar det psykiska. Tanken på att han är min min min bara min, tanken på oss, alla drömmar, alla förhoppningar. Hela grejen att få älska någon, att hela tiden få visa sin kärlek och ömhet. Att man vet att han älskar en själv också, varje dag i veckan alla timmar om dygnet. Vissa kvällar kunde jag plötsligt börja gråta, bara så där liksom. Jag tror det var all kärlek som fanns i mig som bara bubblade över. Jag vet inte om han någonsin förstod vilken villkorslös kärlek som fanns i mig och som bara var för honom. Eller så kanske jag inte visade det tillräckligt. Hon ryckte på axlarna och så lite trumpen ut.     Nu verkade hon ledsen, jag tyckte hon lyckats hålla masken relativt bra ändå.     -Efter ännu lite tid går den psykiska saknaden över i fysisk. Alltså, man saknar fortfarande främst det psykiska men det tar sig fysiska uttryck; hos en själv alltså. Hans ansikte är så dimmigt nu, ärligt talat så minns jag det inte så bra eftersom jag inte har några bilder kvar över huvud taget, men jag minns precis hur det kändes när han tog på mig. Hur hans röst lät när han var trött, hur det kändes när han andades mot mitt öra när han somnat på mitt bröst. Hur han smakade på morgonen. Hans ansiktsuttryck när han var ledsen och helst bara ville ligga och kramas under täcket.     Hon tystnade plötsligt som om hon precis hade berättat ett jättehemlig hemlighet; som om hon sagt lite för mycket. Jag bara log vänligt och uppskattade att hon vågade dela allt det här med mig.          -När tror du att man släpper taget om sig själv? Frågade hon efter några minuters tystnad. När börjar man känna att han och jag tillsammans kan åstadkomma något större än vad jag någonsin kommer att göra på egenhand?    -Jag vet inte ärligt talat, sa jag när jag hade funderat lite. Kanske när man väljer att det är värt att bli sårad för chansen att få älska och älskas.