Det tar två evigheter att bli hel.

Jag har kommit till den punkt när jag slutat stalka din och dina vänners instagram eftersom du ändå är privat och det nu känns ganska lönlöst. Jag har också kommit till den punkt när jag slutat oroa mig för vem som får sova naken bredvid dig, vems sängkläder som tagit lukt av din parfym, vad hon heter och hur hon ser ut. Och om hennes leende ger dig fjärilar i magen.      Jag kan även riktigt längta efter att få gå ut hångla en lördagskväll, dricka för mycket vin och sen göra vad jag vill med vem jag vill, eftersom jag inte har någon som ligger i min säng och väntar på mig när jag kommer hem. Och det känns bra. Det känns bra att få göra precis som man vill.   Grejen är bara den, att när kroppen är på en plats, är hjärtat alltid på en annan. När jag är hemma längtar jag bort, och när jag är borta längtar jag hem. Hem till någon som inte finns där.   Jag har även kommit till den punkt att jag efter snart nio månader, helt ärligt; som sjuttonåring, ligger i mammas famn och gråter för att jag är så tom och för ibland gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vet inte ens om man kan kalla det en punkt eller att jag kommit någon vart eftersom detta har varit jag hela sommaren. Detta har varit jag en hel evighet snart och nu är jag trött på att vara trasig.   Förlåt, men jag klarar inte det här, sa han. Nu dör jag, tänkte hon. Nu för jag.